Sida 257
Derför kunde ingen, icke en gång den som egt att förete de solklaraste bevis, varit mer säker på sin sak, än »farbror Pung» var, när han smög sig fram till gevaldigern och för denne hviskande uppgaf, att grefve Lejonborgs jägare och ingen annan vore den store förbrytaren, som kungliga polisen slog efter.
Aldrig hade ett korn blifvit hittadt af en blindare höna.
Zigenarens bleka ansigte och oroliga ögonkast, när han vände sig om för att bjuda sina oväntade motståndare spetsen, undgingo lika litet desse som de många gästerna i värdshussalen, hvilka reste sig upp från sina platser och närmade sig den besynnerliga gruppen vid dörren.
»Det ser ut som skulle herrn ha lust att lägga fötterna på ryggen för att inte förstöra byxorna i gatsmutsen,» började gevaldigern med ett leende, som endast är polisens tjensteandar förbehållet.
»Herrn tänkte gå utan att betala, tror jag,» upprepade traktören, med den öfre delen af kroppen framlutad och gnidande händerna mot knäskålarna.
»Tänkte jag gå?» svarade Bruno; »ett stort misstag, mine gunstige herrar! ... Jag tänkte bara gå ut på ett ögonblick, men till bevis på att jag inte ville gå min väg utan att först liqvidera, så står min hatt qvar på disken.»
Derunder visade han på sin hatt, som ganska ordentligt stod bredvid griffeltaflan.
»En fin hatt, en dyrbar hatt!» utlät sig gevaldigern, följande med ögonen anvisningen; »men ... men om det gäller att välja mellan hufvudet och hatten, så lemnar man gerna hatten i sticket, bara man får med sig hufvudet.»
»Låt mig veta hvad jag är skyldig, herre!» ropade Bruno frankt till värdshusvärden; »klockan är slagen åtta, och jag måste hem.»
»Ja, ja, klockan är slagen, klockan är slagen,» svarade denne, utan att göra minsta min af att efterkomma sin kunds billiga önskan.
»Nå, hur går det!» ropade Bruno, som nu fullkomligt återvunnit sin fattning; »hur länge tänker ni uppehålla mig? ... Marsch till disken!»
Dervid lade han sina händer på gubbens axlar och trängde honom mot liqvideringsplatsen.
Källa: Project Runeberg ·
