Sida 258
Gubben Pung fann nu för bäst att återtaga sin stol innanför disken; men med denna mur mellan sig och fienden kände han sig trygg igen och kastade derifrån trotsigt utmanande blickar på zigenaren.
»Sakta, sakta, min fina herre!» varnade gevaldigern; »mins inte herrn när vi råkades sist?»
»Det angår mig inte,» svarade Bruno och vände gevaldigern ryggen.
»Kors, mins herrn inte? ... Det var ju i vintras på det lilla trefliga spelhuset vid Kimstugatan,» upplyste gevaldigern; »det var ju jag, som med några af mina vänner kom upp så oförhappandes och lade vantarne på härligheten ... Skulle ni inte minnas det?»
»Det rör mig inte ... jag har för öfrigt aldrig varit intresserad för polisen.»
»Men så är polisen så mycket mer intresserad för er ... Ni var en arg spelare, min herre, och antingen ni tappade eller vann, så var ni alltid vid godt kurage.»
Bruno Stark hade verkligen varit spelare ex professo, innan han blef Anna Jolanta Bränners blinda redskap.
»Se så, farbror!» vände han sig nu till värden; »jag hade en sup med tilltugg och sex glas punsch ... Fram med griffeln, pappa Pung, så slipper ni bråka er arma hjerna!»
Dervid ryckte han upp ur bröstfickan en plånbok; men knappast hade hans blick fallit på den, förr än han med blixtens hastighet stoppade den tillbaka i fickan och i stället framtog en annan.
Men blixtens hastighet öfvergår icke blickens, i synnerhet om blicken är en gammal och öfvad polisbetjents.
»Två plånböcker, två plånböcker!» ropade gevaldigern; »det var fan till herre!»
Zigenaren blef som drypande blod i ansigtet, och hans läppar frammumlade doft en ryslig förbannelse öfver honom sjelf.
Man kan med skäl förundra sig öfver denne bofs distraktioner, om vi så få kalla denna brist på nödig försigtighet och bemödande att igensopa spåren efter sig, hvilken brist städse uppenbarade sig så väl under hans uppträdande i denna berättelse som under den med honom hållna ransakningen, enligt hvad protokollen gifva vid handen, och detta särdeles om man tager i betraktande dels
Källa: Project Runeberg ·
