Sida 38
lemnat sin post, nu synbarligen något lugnare, sedan han trott sig finna att ingen ville störa hans matmors lugn.
Med ett visst deltagande och en viss beundran följde hans skarpa ögon dens rörelser, som anförde de öfrige.
Så smyger endast en katt, tänkte katten, och jag ville inte vara i råttornas ställe.
Han hade rätt, ty i sängkammaren, lugnets utsedda boning, herskade ingenting mindre än lugn, Först hördes rop af förskräckelse och fasa. Derpå följde buller af brottande personer jemte knytnäfslag, utdelade å ömse sidor.
»Bits du, din lilla vargunge!» förnams inifrån en sträf basröst.
Ett nytt slag hördes falla, beledsagadt af ett barns qvidande stämma.
»Du har mördat mitt barn, bof, djefvul!» hördes qvinnan derinne utropa; »och jag som räddade ditt! ... Förbannad vare du i din dödsstund ... förbannad vare din son! ... Förbannad vare ... ah! ... hjelp ... hjelp ...»
Jemmerropen tystnade, slagen upphörde. Skramlet af jernbojor vidtog i stället.
Katten såg fundersam på sin matmor. Troligtvis förvånades han öfver hennes goda sömn.
*
En ovanligt klar novembersol tittade in i fiskarstugan på Hästholmen. Gumman, hvilken hela natten sofvit, vaknade, gnuggade Sig i ögonen och började skåda omkring sig med yrvakna blickar.
Det första, som mötte dessa blickar, var naturligtvis det dukade bordet. Nu först fick mor Stina stora ögon. Bordet var till den grad plundradt, att icke ens så mycket som en brödkant återstod af hela kalaset, och kruset, detta välsignade krus, hvilket förskaffat henne så många timmars ro och så många sköna drömmar, var likaledes sin kos.
»Herre min evige!» utropade hon för sig sjelf; »inte kan jag ... inte kan katten ... kors i Herrans namn, hvad skall herrskapet säga! ...»
Nu kom hon att kasta ögonen åt det håll, der sängkammaren var belägen. Dörren stod på vid gafvel, men
Källa: Project Runeberg ·
