Sida 56
Den sorgklädda spratt upp från stolen och stirrade med uttryck af fasa på den tröstrike gubben.
»Hvem rår om den här sedeln?» frågade han efter en stunds tystnad.
»Jag.»
»Åt hvem tänker ni ge den?»
»Åt er.»
»Hvad skall jag gifva er i ersättning?»
»Jag begär endast nyckeln till porten på stenmuren der i skogen.»
»Nyckeln till galgen ... jag förstår.»
»Och samma höga stege, som begagnades i morse.»
»Stegen ja... den högsta stege i hela vida verlden ... den står på jorden och räcker upp ända in i evigheten ... en märkvärdig stege!»
»Nyckeln och stegen begär jag ... ingenting annat ... det är nog för mig.»
»Ni är en nära slägting eller vän till den afrättade?»
»Jag var någonting mindre än slägting och någonting mer än vän.»
»Hm, hm!»
»Om ni ej är nöjd med de pengar jag redan gifvit, så bestäm blott summan, och jag betalar den på ögonblicket.»
»Lagen har dömt honom att hänga, förmodligen till en varning för alla, som vilja flyga högre än vingarne bära ... jag, lagens verkställare, får -minst af alla bryta den ... det är hårdt, det kan jag inte neka, men har jag inte rätt?»
»Ni afslår då min bön!» utbrast qvinnan, sjunkande tillbaka ned på stolen.
»Jag skall berätta er något,» yttrade den treflige gamle; »er gode väns företrädare hette Lundgren, och det var för något öfver två år sedan han upphissades ... Dagen efter hans afrättning kom hans syster till mig och bad mig nedtaga honom ... hon grät som ni och bjöd mig pengar som ni ... jag rördes lika mycket af det förra som af det senare, men som jag tyckte det var väl tidigt att nedtaga den gynnaren dagen efter exekutionen och dessutom fruktade att ådraga mig något ansvar, emedan det är vanligt, att de förstii åtta dagarne efter en sådan händelse mycket folk promenerar ut för att se på spektaklet i luften, och hin kunde taga mig, om hufvudpersonen då saknades, så bad jag den gråtande systern komma tillbaka efter åtta
Källa: Project Runeberg ·
