Smärre skrifter. Poetiska försök, strödda uppsatser, tal och riksdagsanföranden

Tal.

Tal vid halfsekelsfesten den 13 mars 1859.

Staterna, liksom individerna, ha sina krämpor att genomgå innan de bli genomluttrade och fullvuxna, och Sverige har icke haft de lindrigaste. Mer än en gång har det tyckts ligga på sitt yttersta, det har burit blodig panna flere gånger än man ens hinner uppräkna, det är ärrigt från hjessan till fotabjellet; och likväl står det sig ännu, står upprätt och fritt. Det bevisar, att vårt land har godt läkkött och goda huskurer.

Svårt var det under de danska unionskonungarne. Unionen, de tre nordiska rikenas förening, var en vacker tanke, tänkt af en drottning, en qvinna, men förfuskad af kungar och män. Den tornade snart emot danaregenternas egennytta och grymhet, och nog hade derför Engelbrekt, Sturar och Wasa fullt upp att göra för att kunna befria oss från den landsplågan. Men Sveriges oberoende var dock aldrig allvarligen hotadt, folkets egentliga must och märg var dock i behåll och icke ens en flinta ur den gamla granitgrunden förlorad.

Bedröfligt såg det ut vid slutet af Karl XII:s regering. Landet blödde ur oräkneliga sår. Men den sårade var ett lejon, som långsamt drog sig tillbaka, alltid med blicken stadigt fäst på sin fiende, alltid med ramen sträckt framåt,