Sida 27
Våren 1841. (Med anledning af den långa riksdagen.)
Med rosenmun den sköna vårsol kysser Den stela tåren bort ur Sveas öga; Från hennes barm den kalla manteln faller, Och grön blir jord och blå blir himlen höga.
Sträck ut dig, flod, och rör de fria lemmar, Spring kapp med luftens vind och solens strålar! Snart komma blommor till din strand och räcka Mot dina silfverperlor sina skålar.
Träd fram, o vår, att oinskränkt regera Såväl i slottets sal som hyddans kammar! Snögubbarna till »riksrätt» för, och gif dem »Decharge» på ludna pelsen, så det dammar!
Se, huru ruskig står ej gamla eken! Lägg upp med solens eldtång gubbens lockar, Låt honom, ung på nytt, få slåss med stormen, Om denne än en gång på väldet pockar.
Der simma Nordens svanor, lösa stycken Af brutna isfält — se hur flodens vågor, Grönklädde jägare, dem raskt förfölja; Förenade med himlens muntra lågor.
Se, gråa klippan från sin skuldra spänner Sin silfverrustning och i hafvet kastar. Än står han naken, dyster; snart sefiren Till honom med en vacker mossdrägt hastar.
I skogens »utskott» och i luftens »plena» Parlamentariska talanger flöda, Högtflygande genier, hvilkas näbbar Af idel nya frihetssånger glöda.
