Sida 41
Hamlet. (Nov. 1838.)
Hamlet är, näst Kung Lear, i mitt tycke det mästerligaste den store skalden skapat. Hamlet öppnar för våra sinnen en trollverld, hotande, förfärlig, der själen slites mellan de vildaste passioner, der menskligheten, en annan Laokoon, kämpar mot sina egna qvals ormknutar. Men snillets blixtar genomkorsa vildt den rysligt högtidliga natt, hvaruti hela stycket från början till slut är insvept, och som ännu hvilar öfver de blödande offrens förbleknade drag. Vill du derför införlifva dig med detta mästerverk, läs det, och gack ej för att se det på kongl. Stora teatern, der det är stympadt, så till innehåll som aktion, ty det händer, att missbelåtenhetens och ledsnadens känslor borttrolla din trollverld. Hvarje roll deruti är af vigt, ty Shakspeare låter ingen uppträda förgäfves och fordrar således till utförandet något mer än vanliga statister. Det minsta afsteg från sanningen och naturen, den minsta afvikelse från hvad den store skalden tänkt och skapat, äro tillräckliga att omsluta den härliga taflan med komikens glitterram. Hvarje skådespelare måste således ej allenast uppfatta och förstå andan af sin egen roll, utan äfven af de andras. Uraktlåter någon det, återstår blott formen, ofta vidrig, ofta löjlig; men det sköna, det sublima, som lefde deruti, går förloradt — och förloradt gick det till det mesta när jag sist såg Hamlet på Kongl, teatern. Jag vill närmare förklara mig.
Spöket, Hamlets förkroppsligade misstanke, uppträder, manande honom till hämd. I spökets röst måste ligga ett djupt allvar och ej en passionerad deklamation, sådan som hr Svensson framdundrade den, ty i motsatt fall väcker det löje i stället för hemskhet hos åhöraren. Spökets »svärjen» under teatern föreföll mig som ett gastskrik och gjorde, att
