Sida 61
som de skalliga; åt de förra för att hårdraga dem, åt de senare för att få göra peruker.
Han är handlande. Han pratar för varan och vädjar till massans sympatier, och ju oftare han får dra in staten och cedera bonis, desto mer välmående blifver han.
En tidningsredaktör är jordbrukare. Han sveder och bränner ett land för att deraf förskaffa sig ymniga skördar. Sällan nöjd med hvad som är, klagar han under regndagarna öfver brist på solsken, och när detta inträder, öfver brist på regn. Han talar stort om ingrepp i eganderätten, men slår sjelf ganska gerna på annans ängsteg och plöjer icke sällan med en annans kalf.
Slutligen är en tidningsredaktör äfven dödgräfvare. Han gräfver så länge gropar åt andra till dess han sjelf faller deruti, så framt han ej är af sådan betydenhet, att han måste komma i murad graf.
Nu frågas: är det roligt att vara tidningredaktör, eller, annorlunda uttryckt, »har jag roligt, herr magister?» och svaras med det gamla ordspråket: »Den som tagit hin i båten får också draga honom i land.»
*
Politisk spaltfyllnad. (Nov. 1840.)
En natt, när ja som best so fil o pä mina öron, språng ja upp i bara lärftet, gjorde ett hat med tungan pä fönsterrutan, tittade ut i bläckövarta mörkret och uppgaf en suck oeti en stor tär tor mitt sönderknäckta fädernesland.
Riis.
Medan qvadrupelalliansen sliter det ena taglet efter det andra ur "Mehemed Alis hästsvansar, och turkar och egypter, trots sina kala hjessor, som ifrigast ligga i håret på hvarandra; medan Spaniens drottning lemnar sina väl klippta
