Sida 18
Endast friden fridlyst vare Med de krafter, som den nära! Sådden är vårt eget hjertblod, Skörden blir vår egen ära.
Famna då, o vår, vårt Norden, Sprid kring den en bättre dager! Alltför länge under drifvan Hvilat har vår gamla lager.
När en gång de rika bladen Återfått den gamla färgen Och dess kända doft sig sprider Öfver dalarna och bergen,
Då, först då är våren sådan Som den var i fordomtimma; Och de kungakronor blekna För dess första purpurstrimma.
*
Vinternatten. Väl är han lång, den kalla vinternatten, Som land och haf till blodlöst hjerta sluter Och andas is på jordens bleka kind. Men ej han evig är: — en gång skall solen Sitt eldspjut rikta mot den grymmes panna, Och nordanvinden dö för vestanvind.
Väl är han lång, den kalla vinternatten, Som folkens sinnen uti mörker höljer Och isar frihetskänslans varma flod. Men ej han evig är: — en gång skall ljuset Gå upp, att segersällt sin bana börja, Ur morgonrodnan af tyranners blod.
*
