Sida 31
Dess mera sillsallat går åt för dig, Och tro mig, ingen af oss båda stupar, Så länge kunder stupa på vår stig. Derföre intet gräl och ej fördjupning I hvad som är onödigt, oss ej rör. Må man gemensamt sträfva tills man dör, Till menskoslägtets trefnad och — försupning!
*
Den tjudrade klockarkatten. »Tänk någon gång på den, hvars hjerta gömmer Din änglabild så troget inom sig.» Böttiger.
Tänk någon gång på den, hvars svans vid grenen Af kyrkogårdens träd man bundit har, Som känner kärlekslågan ner i benen Och fruktlöst dock på blågarnsbojan drar.
De stygga pojkar, som bland grifter leka, Hur grymt de åt min sorgsna jamning le! Bra gerna vilja de mig, arme, steka — Tro de att Kisses ögon icke se?
Hemskt stormen öfver dessa grafvar sväfvar; Jag myriaders sorg hör deruti. Min egen vaknar — hu, hvad hjertat bäfvar! Kom, minne, att ett troget vittne bli!
Det var en tid, då jag i ynglingsåren På fina tassar uti herrgårn gick, En skräck för möss om hösten som om våren, Och gnistor flögo ifrån skinn och blick.
