Smärre skrifter. Poetiska försök, strödda uppsatser, tal och riksdagsanföranden

Linas tröst. Nog vill jag gerna vara glad, Men glädjen göms i hjertats blad; Utur sitt gömsle den ej vågar När solen ifrån himlen lågar.

Ty hvar skall glädjen ha sin lek? Min blick är vind, min kind är blek. När glädjens ande på dem strålar, Blott vidrighet min spegel målar.

När mina läppar börja le, Jag vågar knappt i källan se. Om jag blott vackra tänder hade, Jag log, om man en platthet sade.

Och när i andra flickors ring Jag, stackars liten, svänger kring, Min halta fot förstör alltsamman — Och strax förbi med fröjd och gamman!

Och när jag sjunger någon gång, Jag hör dem klandra grymt min sång. När ingen vill på Lina höra, Hvarför fick stackars Lina öra?

Se, gossarne, hur glade de Med andra flickor sjunga, le; Om de blott såge i mitt hjerta, De skulle ömma för min smärta.

Nu krymplingen de endast se, Men ej den stackars lidande, Se molnet, som dess glädje söfver, Men icke stjernans blick deröfver.