Sida 19
Perlorna. Som svanor i den lugna insjön simma, När spegelns glans af qvällens färg beslöjas, De hvita perlor mellan dina bräddar, Pokal, i segertåg ur djupet höjas,
Der bor i hvar och ën af dem en ande, En sångens ande, än vid ytan bunden, Dock kan han höja lätt de hvita vingar Till luftig färd den kommande sekunden.
Men djupt uti den blixtrande kristallen En flod af tårar strömmar, drufvans tårar, Ur sargadt hjerta pressade, att fägna En blandad verld af vise och af dårar.
Men se, men se, hur svanorna försvinna Så småningom och dö! Hvad är, som gnager På deras lifstråd? Det är drufvans hjertblod, Som hämnande dem ner i djupet drager.
Med hvarje liten perla, som försvinner, En etervarelse ifrån dig fläktar, Och drufvan blir en blomma, som ej doftar, En älskarinna utan kyssens nektar.
Töm derför i ett andedrag pokalen, Om på en gång du höjd och djup vill famna Och lif och död! Hvad gör om kroppen svigtar, Blott anden i en högre verld får hamna!
*
