Sida 55
B. Jo, om dagarna tilltvålas den, och om aftnarna tager den beständigt sig vatten öfver hufvudet.
A. Huru blir den torr igen?
B. Jo, vid de glödande kolen som allt mer samla sig på de arma sujetternas hufvuden.
A. Kan direktionen hjelpas?
B. Nej, den är ohjelplig.
*
Den första maj 1839.
Så njut af sommarn och det gröna, Så länge du det njuta får! Ack, snart försvinner allt det sköna, Som här för dina blickar står. Då doftar mer ej någon drufva, Då grönskar mer ej någon lund, Och ingen menlös turturdufva Flyr i ditt sköt med myrt i muud.
Dahlgren.
Icke knöt på flere år kring den nyss barhalsade Svea någon Maja en behagligare och mer himlafärgad fiancé, än den nästförflutna gjorde. Också tindrade förtjusningen i hennes blickar lik solstrålen i blåsipporna; ty af lefnadslust häfde sig hennes rikådrade barm, vid hvars glänsande himla-glober hvarje nyvingad lärka, hvarje nyboren varelse redan diade sommarmjölken. Derför var det fröjd i allas hjertan; derför drucko alla märg i benen för att kunna bära denna fröjd med dess skummande pokaler. Knappt hade den första solstrålen gjutit sitt rosenvatten öfver de silkeslena blonderna kring Sveas ögonpar, förr än gatorna och torgen, mindre till följd af polisförfattningarna än af en inneboende, manande känsla antogo ett slags helgdagsmin. Ogaloscherade stöflar skymlade deröfver som glänsande skuggbilder, och den lilla skon, balanserande på kalfskinnsläppar den nya hvita strumpan, beskref fjärilsfjäten kring de hårdhjertade stenar.
»Till Djurgården, till Djurgården!» ropar den lefvande menskligheten. »Till Djurgården!» befaller den nattmössade
