Sida 33
På alla mina fyra fötter trötta Jag kom till Rom och vände hem igen. Väl voro mina arma tassar nötta, Men samma hjerta brann uti mig än.
Nu är jag hemma — hemma för att lida. Hvari jag hemma är, jag rätt ej vet; Men att min lefnads hela mål är — qvida, Min stackars svans, ty värr, mig säger det.
De arga skalkar, som så grymt mig surrat, Jag ej kan hata, men förlåta blott; Och fast min smärta nu elegiskt murrat, Min klagan dock har gjort mitt hjerta godt.
Ty blott min lägre del, min svans, är bunden; Men sångens makt uti mitt bröst är fri Och svingar till min Kissa hän på stunden Med offret af min lefnads poesi.
Tänk derför någon gång på klockarkatten, Hvars stämma redan ljuder trött och lam; Och då hans klagan klingat hän i natten, Bär eko än till dig hans sista — jam.
*
Den gamle åkarn. Gestalten mager var och böjd af åren. Ett trasigt frackskört, ensamt i behåll Från bättre tider, skylde ett af låren; Men väst och byxor voro lika såll. Kring bårdlös hatt kringflögo gråa håren; Hans uppsyn var ihålig, som ett noll. Och trogen sitt system, för gamla schäsen Han körde än sin gamla krake, Bläsen.
