Sida 70
Att fröjda sig inunder monumentet
At sina fàr. — — Med lika trifves lika.
Den friska luften spelar in rätt skönt;
Det friska är rätt bra •—■ när man är död.
Om jag ej vore så horribelt stelbent,
Så skulle jag gå ut på blomstervallen
Och se hur koret tar sig ut i dagen
När jag finns der — det måtte vara härligt
Och majestätiskt. Visst är- det ej roligt
Se lik som titta; men hvad gör det väl,
När det ej gäller kabinettsmysterier?
Och jag är icke lik de andra lik.
Men tyst! Hvem kommer der? Hvad hisklig syn!
Fysionomier utaf bondeståndet!
Se hur de grina, hvilket solbrändt hån,
Med blick af varglo och med mun af tik!
Om lefvande jag vore, upp jag slökcs;
Det är ibland rätt bra att vara lik.
*
Mamsell Marié Taglioni.
»Och du Stockholm, inom hvars murar denna konstens älskling först säg dagen, smyg äfven du ditt blad till den rika krans Europa virat kring hennes tinning. Du får icke kalla henne din, ty en konstnär som Taglioni tillhör icke en stad, icke ett land, utan hela den bildade verlden; men du får tro, att slägtskapens ömma band, den varma hyllning du egnar konsten, skall göra ditt minne kärt för Sylfiden, då hon, beundrad af oss, sväfvar bort för att beundras af andra.»
Aftonbladet för den j september iS./r.
»Lifvet i sin fullhet, blomstrande i god/tel, mildhet och qvinlighel, lefde i hvarje rörelse af den lefnadsglada bajaderen. Än smekte hon sin make, hvirflande i glada ringar, än lät hon
