Smärre skrifter. Poetiska försök, strödda uppsatser, tal och riksdagsanföranden

162

TAL OCH KIKSDAGSAOTÖBANDKN.

i bildning. Men det kommer sig helt enkelt derutaf, att de tänka blott på sig sjelfva och att de lyckats genomgå persen, utan att besinna att goda anlag kunna trotsa alla hinder, men att många dock derigenom gått rent utaf förlorade.

Jag har haft många kamrater, och min uppmärksamhet har följt de flesta på deras olika banor, och jag kan försäkra, att de bittert beklagat sig öfver ett skolsystem som tvungit dem att lära hvad som icke varit dem till någon nytta, men som utestängt från dem sådana ämnen som kunnat lända dem till gagn under deras återstående lefnad. Och det har legat sanning i denna klagan. Jag kunde åberopa flere exempel, jag kunde åberopa mig sjelf, som varit — hvad man kallar — god latinare, men som, just till följd af den tid som åtgått för studerandet af detta språk, gått miste om mycket annat, som kunnat vara mig till större gagn. Man påstår, att latinet öppnar för oss ljusare rymder icke allenast i hvad beträffar den historiska kunskapen, utan äfven i moraliskt, ja, man har till och med påstått i religiöst hänseende. Nog vet jag, att romarverlden har att visa stora romerska dygder, men den är också full af stora romerska brott; och om den alstrade hundratals hjeltar, egde den deremot millioner förtryckta slafvar. Icke fann jag det just så särdeles uppbyggligt att läsa om Cesars krig och alla hans oupphörliga belägringar; och icke blef jag åtminstone gud-fruktigare då jag studerade Ovidii metamorfoser. Jag tyckte visserligen att det var intressant nog att läsa om kärleksgudinnans otrohet och Jupiters galanterier, men det hade jag kunnat lära mig ändå utan att studera det på latin; och om sådant skall vara klassisk bildning, önskar jag att den aldrig må blifva inhemsk i vårt gamla land. Då herr Lallerstedt nämde de stora tänkare som latinet uppammat, glömde han Jean Jacques Rousseau, hvilken icke kunde ett ord latin, men hvars filosofi lefver ännu. Den utgick ur den rena naturen, liksom den nya franska rätten ur den rena naturrätten. Den som söker kasta en blick in i framtiden med ledning af det förflutna och det närvarande, märker snart, huru tidehvarfven gå framåt i utveckling och intelligens. Men i samma mån bildningen stegras, utvidgas ock bildningens sfer; och jag beklagar den yngling, som hundra år härefter skall följa med allt som för hans tids kultur är det utmärkande och derjemte studera den romerska verldens döda litteratur, utan att företrädesvis få egna sig åt det som