Smärre skrifter. Poetiska försök, strödda uppsatser, tal och riksdagsanföranden

164

TAL OCH 1UKSDAQSANFÖEANDEN.

den öppenhet regeringen gifver åt sina diplomatiska handlingar, och intet befäster ett närmare samband emellan regering och folk än ett öppenhjertigt meddelande af politikens hemligheter.» Denna sanning, uttalad af en statsman från de sista Gustavernas envåldsperiod, borde lätt kunna be-hjertas af en så konstitutionel! sinnad regering som vår nuvarande. Men diplomater i allmänhet älska att se mystiska ut, liksom hvälfde de staters öden, fast de kanske aldrig hvälft annat än sin snusdosa. De härma delfiska oraklet, utan att besitta siareförmågan, ty, såsom Palmerston en gång yttrade, »vill man veta hvad som skall ske, måste man fråga andra än diplomater.»

Med handlingarna i danska frågan följde verkligen den erinran, att essensen af dessa icke borde spridas till andra näsor än konstitutionsutskottets, ehuru jag, liksom de flesta andra, genom dem icke fick veta mer än hvad förut var bekant. Man har haft något besvär med att krafsa kastanjerna ur elden, men för öfrigt bör det väl ha varit klart för en och hvar, att Sverige och Norge hvarken kunna eller böra kasta sig i en strid, der sjelfva England och Frankrike drogo sig tillbaka. Vårt verksammare deltagande skulle endast hafva gifvit relief åt de tyska stormakternas segrar, ty de lagrar de skördat på kriget med det lilla och dertill på köpet förrådda Danmark uppväga väl icke ens ett lod på en vanlig kryddskål. Rätta hufvudorsaken till kriget ligger icke heller i skuggan. Det är den absoluta monarkiens gamla fortsatta kamp mot folken. När Österrikes regering förde sina legioner öfver Elbe, var det väl mindre mot Danmark de fördes än mot Ungern, Böhmen med flere nationaliteter, hvilka redan långt före detta ledsnat vid Metternichs gamla statskonst. Likaledes var det väl mindre mot danskarne Preussens konung profvade de riya tändnåls-gevären än mot Preussens deputerade-kammare, och nu i dag, sedan det visat sig att hvarken nationaliteterna i Österrike eller deputerade-kammaren i Preussen låtit blända sig af den tvetydiga hjelteäran, demonstrera de båda stormakterna mot hvarandra, allt för alldeles samma ändamål, eller att qväfva den stigande folkviljan. Det blir troligen blott spegelfäkterier, men äfven ett krig skulle ej öfverraska. Den absoluta monarkien lefver af blod. Tag bort detta näringsmedel, och hungersdöden skall ej länge låta vänta på sig. Under tiden torde det väl vara klokast för Skandinaviska