Sida 42
Hamlet
42
STRÖDDA ITPPSATSKR.
scenen ofvanpå, oaktadt den på långt när ej illa utfördes, tog en högst löjlig vändning. En korist med djup basröst, sjelfva hr Svensson vida underlägsen i deklamationskonsten, hade i utförandet af denna roll varit honom betydligt öfverlägsen. Hrr Pfeiffer och Forssberg gjorde visserligen hvad de förmådde, men bör väl Shakspeare få plikta för skådespelarnes oförmåga? Hr F. Kinmansson har aldrig gjort anspråk på att vara en tragisk skådespelare. Han har för sig utstakat ett annat fält, der han är lika lycklig som oumbärlig, hvarför jag ej vill yttra något om hans spel i Hamlet. Man kunde nästan säga detsamma om fru Eriksson; men om fru Eriksson som drottning tager sig mindre fördelaktigt ut, hade man likväl väntat, att hon i de ögonblick, då hon är qvinna och mor, med mindre liknöjdhet och i följd deraf med mer hjertlighet skulle hafva återgifvit sitt parti.
Mamsell Högqvist i de tre första akterna behagade mig alls intet. Man talar icke om en ynglings rena kärlek, den man sjelf med den första hänryckningen delar, i en så torr och afmätt ton som hon gjorde; man sitter ej med den olycklige Hamlets hufvud i sitt knä och bär en hofdams själlöshet i blick och åthäfvor, som hon. Också ansåg jag det rent af omöjligt, att en sådan Ophelia kunde bli vansinnig af kärlek och sorg. Men »socker i botten», tänkte mamsell Högqvist — och så var det äfven. Den fjerde akten kom: Ophelia inträdde — det var ej mamsell Högqvist, än mindre de tre första akternas Ophelia. Det var Shakspeares Ophelia, såsom han tänkt sig henne i dess högsta fullkomlighet. Det låg något obeskrifligen rörande i att se, hur skönheten och vansinnet kämpade med hvarandra om de förvirrade anletsdragen, hur »tåren i halfsläckt öga» återspeglade det slocknande hjertat. Illusionen var försvunnen, och den förfärliga verkligheten stod för mina ögon. Det var, med ett ord, icke allenast mamsell Högqvists triumf — det var konstens.
Hr Dahlqvist uppträdde som Hamlet för första gången. Om man säger, att hr Dahlqvist fullkomligt uppfattat sin roll, gör man honom ingenting mer än rättvisa, ty det syntes tydligt, att han hade med flit och urskilning studerat den. Säger man, att han fullkomligt lyckades deruti, torde mången ha ett och annat deremot att invända, och till den klassen hör äfven jag. Att ha sina vissa ögonblick, då man är fullkomlig, är möjligt, utan att man derför är fullkomlig i sin
Källa: Project Runeberg ·