Sida 80
Sverige på verldsexpositionen i London 1851
80
STBÖDDA ITPPSATSEK.
palatset glädja sig at sitt, ty der är allt ganska godt, allt, allt, utom ...
Till evinnerlig ära för sig och tidehvarfvet utkastade England denna fredens stridshandske. Fem verldsdelar hastade att upptaga den. Inom mindre än sju månader stod Kristallpalatset i Hyde Park färdigt, skönt som en orientalisk dröm och stort nog att, jemte produkterna af femton tusen industri- och konstidkare, rymma minst fyrtio tusen åskådare, utan att dessas beundran behöfver störas af oordning och trängsel. I detta feiska jättepalats af jern och glas hafva fyrtio nationer uppträdt, alla väl rustade, alla medtagande det skönaste, rikaste och bästa det egde, alla, utom . . .
England har för sig och sina kolonier upptagit halfva palatset, och derpå är ej att undra. Den andra hälften är rymlig nog att kunna gälla som ett stort bevis på Englands gästfrihet mot de öfriga nationerna. England har icke haft samma svårigheter att bekämpa som kontinenten. Det har njutit ett nästan ostördt lugn under det stormfulla tidskifte, som började med 1848, och det har, som vanligt, skördat mycket på andras förluster. Dessutom har England icke haft att utstå transportens besvärligheter och omkostnader. Storbritannien, värdigt sekunderadt af sina kolonier, skall segra i denna ädla strid, men icke vara mot vara, maskin mot maskin, konstverk mot konstverk, utan genom mängden af varor, maskiner och konstverk. Det skall segra ungefär såsom det segrat på hafven. Och om man bestämdt vill gifva det företräde, hvad maskinerna beträffar, så skall det dock öfverallt der smak och skönhetssinne komma i fråga råka på farliga medtäflare bland flere andra nationer, och i Frankrike ovilkorligen sin öfverman. Möjligtvis kan England framvisa lika vackra vader af siden och sammet som Lyon, men för sèvresporslinet och gobelinstapeterna måste det stryka på foten. Hvad angår guld- och silfverarbetena, bland hvilka pjeser finnas dem en Benvenuto Cellini skulle afundats, kunna väl åtskilliga engelska hålla stånd mot de franska. Men det är att märka, att dessa engelska mästerstycken äro franska ciselörers verk. Samtidens Benvenuto Cellini heter Vechte och är fransman. Förgäfves sökte Cavaignac 1848 med tillhjelp af hederslegionsbandet hålla Vechte qvar vid franska jorden. Monsieur Vechte fattade begärligt i röda bandet, ty äfven fransmän tycka om ordens-
Källa: Project Runeberg ·