Sida 13
STOCKHOLM.
Genom stenkolsrök och genom dimma stiga spöklikt dina torn och hus, liksom gyllne pärlband ser jag glimma dina lyktors tusental af ljus.
Slottets massa träder fram i natten som en jätteskugga ifrån förr, och sin saga sjunger strömmens vatten utanför den svenske kungens dörr.
Där jag står i kvälln på Skansens höjder genom rymden denna sång mig når — lika rik på sorger som på fröjder och med syner ifrån svunna år.
Plötsligt slockna då de många ljusen, staden sjunker som i mörker ner, och i stället för de stolta husen jag en borg och några kojor ser.
