Sida 470
En promenad rundt Djurgården.
Af ALBERT ERIKSSON.
»1% IW ånggifte står icke högt i kurs i de kristna länderna och I \ I det är kanske så godt det. Men om staden ingår tve-gifte med skogen och sjön, har ej ens den allra kristligaste någonting att invända däremot. Hvar och en vet, att det blir vackra och friska barn af dylika äktenskap.»
Det var en landskaps- och människomålare, som yttrade det åt mig en dag, då vi vandrade Strandvägen framåt på väg utåt Djurgården. Jag förmodar, att ‘han i denna något tillkrånglade form ville uttala den lika enkla som gamla sanningen, att en stad ligger bäst, när den ligger vid sjön och har skogar i sin omedelbara närhet.
»Ja,» fortsatte han, »tycker du ej som jag, att Djurgården är en förtjusande konkubin åt den där gamle herrn, som i längden skulle finna det fördömdt tråkigt i sitt ständiga sida vid sida med sin vattengemål?»
Jag protesterade icke mot hans uppskattande af den härliga Djurgårdsnaturen, men jag kunde ej underlåta att påpeka det egendomliga i att han, som dock var gammal stockholmare, gjorde »Mälardrottningen» och »den sköna synderskan» till herre och man.
»Det ger jag så många som flyger och far,» svarade han, »det är mycket bättre logik i att göra staden till maskulinum — åtminstone i det här sammanhanget.»
