Sida 131
Snöskottning.
Af Albert Eriksson.
När den odrägliga ruskmånaden oktober smutsat ned gatorna högt upp på husväggarna, börjar Stockholm att längta efter den första snön. Och vanligtvis behöfver man icke vänta allt för länge förgäfves, vanligtvis breder redan november för längre eller kortare tid det hvita täcket öfver allt grått elände, som hösten fört med sig.
Så småningom blir det vinter på fullt allvar och den snö* som faller, går icke bort af sig själf. Och så komma en mängd händer i rörelse för att skaffa undan öfverflödet. i
Först komma gatsoparne med skoflar och kvastar, och be-mäktiga sig trottoarerna, naturligtvis i de bästa afsikter, men icke utan en smula förfång för gatutrafikanterna. Skoflarna rassla mot den frusna stenläggningen och kvastarna susa i taktfasta slag; från husväggen ut till rännstenen, medan deras långa skaft, som slänga fram och åter bakom gatsoparens rygg, ständigt hota att stöta hatten eller näsan af en oförsiktig vandrare.
Då trottoaren är fejad klar och den därifrån nedsopade snön skottats eller sopats upp ur rännstenen och kastats ut öfver gatan, kommer en såningsman med en stor sandskyffel och sår grabb-näftals med sand öfver gångbanan — sand för ändamålet brukar
