Sida 209
”Kindergarten”.
Jag skulle göra ett besök i en sådan härom dagen, men sannerligen höll jag icke på att redan vid ingången komma af mig, ty ett egendomligare oväsen än det, som där slog emot mig, hade jag aldrig hört. Ju mer jag ansträngde mig med att söka analysera detsamma, desto djupare blef min öfvertygelse, att jag stod utanför en. . . ja, en hönsgård. Ty så förvillande likt var ljudet att, hade det ej stått »Kindergarten» på dörren, skulle jag ovillkorligen känt det som min oafvisliga plikt att gå in där och få en notis till Dagens Nyheter om att en större hönsgård anlagts midt i vår allra noblaste stadsdel, Östermalm.
Måtte nu bara icke skolans föreståndarinna taga min lilla liknelse illa upp, ty i själfva verket är den ju en rekommendation för skolan, i det högljuddheten bevisar, att barnen ha roligt och trifvas väl.
Sedan jag, som sagdt, tvekat en stund utanför dörren, trädde jag energiskt in och, van seglare som jag är, lyckades jag verkligen utan att »stöta på» någon af alla de lekande och stoj ande barnen, manövrera mig fram till föreståndarinnan, som leende märkte min ovana att röra mig i sådan omgifning. På min fråga om det vore möjligt att få »titta på» en stund, svarade hon, att det icke vore så lämpligt nu, ty det var frukostrast för tillfället, och det började icke riktigt förrän om en halftimme.
