Sida 653
Kongl. Blindinstitutet vid Tomteboda.
et från himmelen nedströmmande ljuset kan endast den
människa fullt uppskatta, som en gång med friska ögon
insugit naturens oändliga prakt, men sedermera blifvit be-röfvad sin syn. Ej ett skimmer från det haf af ljus, som glansfullt, bländande tränger in i vårt öga, förmår hon uppfatta, den arma, utan måste till och med i den mest strålande solglans dväljas i ständigt mörker.
Dock nej, . . . icke alldeles blind är den olycklige, hvars synkälla utsinat; icke alldeles tillslutna äro för honom naturens och konstens skönheter!
Om det också icke är honom förunnadt att begripa rägn-bågshinnans underbara färgprakt eller formens skönhet och ge-
En bild från de blindas värld.
Af JOHN SUNDBERG.
»O, en skön, en ädel himlagåfva är ju ögats ljus. Alla väsen lefva af ljuset. Hvarje skapad varelse, så äfven plantan, vänder sig mot ljuset. Blott ej den blinde; han trefvar fram i natt och mörker. Han kan ej fröjdas af ängens friska grönska, blommans glans och snön, den skimrande, på bergens kammar. Dö är intet, men lefva och ej se, det är en olycka!»
Schillers Tell I. 4.
