Sida 16
När Stockholm vaknar.
I öster lyser en smal, blekröd strimma upp himlahvalfvet, eljes är allt grått ännu, inga mellantoner, inga nyanser, endast ett halft ogenomträngligt dunkel, ur hvilket mot söder de höga bergen, som på denna sida begränsa hufvudstaden, höja sig, mörka och allvarliga, med silhuetter af hus, trappstegsformigt ordnade ofvanpå hvarandra. Österut begränsa trädkronor, hvilkas toppar gömma sig i den tidiga morgonens dimmor, synkretsen, och på motsatta sidan möter samma anblick. För den, som exempelvis första bästa vårmorgon stannat en stund vid slussen, visar sig en hänförande tafla, hvari dock stämningen för ögonblicket torde spela största rollen. Det är ej dag och lika litet natt, friska, kyliga vindar
