Boken om Stockholm i ord och bild

eller mindre genomgripande förändring af det gamla huset var säkerligen ej tillräcklig, och det var nog en välbetänkt åtgärd att gå till grunden med nydaningen och att fullständigt ersätta det gamla med nytt. Man får dock antaga, att det var med svidande hjärta, som de härvid bestämmande beslöto sig för att låta äfven den gamla stilfulla och minnesrika salongen invigas åt förgängelsen, men det var utan tvifvel omöjligt att kring den som stomme uppföra de många rymliga och olikartade tillbyggnader, som kräfdes såväl af hänsyn till den modärna teaterteknikens fordringar som för allmänhetens säkerhet och trefnad o. s. v. Att det också var nödvändigt att rasera fasaden åt Gustaf Adolfs torg eller att ej åter uppföra densamma i dess forna skick, tillåta vi oss betvifla. Men vid det nutida Stockholms arkitektoniska gestaltning är pieteten för det gamla ungefär lika maktlös eller obefintlig som känslan för harmoni är frånvarande, och sålunda blef Arffurstens palats, som »Sophia Albertina ædificavit», utan sin gamla stilfulla vis à vis, och hvad man än kan säga till försvar för det nya operahusets hufvudfasad, med dess onekligen många vackra detaljer, så är det väl dock obestridligt, att dess föregångare var vida mer i stil med läget, platsen och omgifningarna.

Emellertid skola vi för vår del, innan vi ägna den nya operan den uppmärksamhet, densamma naturligtvis i alla fall både ur arkitektonisk och konstutöfvande synpunkt förtjänar, uppehålla oss en stund vid dess företrädare. Ty hur olika den nya teatern än är med den gamla, så är dock den nyas verksamhet en fortsättning af den gamlas, och i själfva verket torde det vara traditionerna från den gamla, som, nu alldeles oafsedt det ekonomiska ordnandet af operaangelägenheterna, möjliggjort den nyas tillkomst och verksamhet.

Vår kungliga opera har som bekant vackra, öfver hundraåriga anor, och den har, i olikhet med ett annat af Gustaf III:s verk, nämligen Svenska akademien, kunnat glädja sig åt bestående och nästan oförändrad popularitet. Mellan »Thetis och Pélée» — den första operaföreställningen den 18 januari 1773 — och våra dagars »Rhenguld» och »Valdemarsskatt», mellan Betty Olins och Karl Stenborgs och Caroline Östbergs och Arvid