Sida 762
Om Stockholms författare, af Sigurd P. Sigurdh
Publiken, som köper och med större eller mindre intresse läser böcker af olika författare eller författarinnor, vill gerna föreställa sig något originellt hos hvar och en sin älsklingsförfattare i hans eller hennes privata lif och vanor. Bevare mig Gud för att frånkänna eller pådyfla dem originalitet, där sådan finnes eller saknas, men fråga är, huruvida icke privatlif och större eller mindre egenhet i vanor o. s. v. hör till det område, som är förbjudet att i en skildring som denna beträda. En skriftställare eller skriftställarinna framlägger ju i hvarje sitt arbete
— eller bör åtminstone söka göra det — så mycket af sig själf och sitt åskådningssätt, att därutöfver ingen har rätt att forska längre. Visserligen synas nu och då i de i dagspressen så ofta förekommande intervjuerna smådrag ur än den ene författarens, än den andra författarinnans dagliga lif, så många smådrag, som kunde vara pikanta nog att här omtala. Men dels toge det allt för lång tid att samla dessa och dels är det icke meningen att här sammanskrifva någon litteraturhistoria eller familjekrönika, hvilket arbete i bägge fallen bör öfverlämnas åt mera sakkunnig person.
Och äfven om de framdrogos för offentligheten, alla dessa små pikanterier och »on dits» — hvem vet, om icke något af dem måhända toge bort det mystiska skimmer, som i så många läsares ögon ligger kring författarinnan N. N:s gestalt eller den gloria, som sväfvar kring författaren Så och Så’s hufvud? Och därför iir det bäst, att publiken själf skapar sig i fantasien bilden af sin älsklingsförfattare, det må nu vara skalden eller prosatören.
Men så mycket vågar jag säga, innan jag af slutar min korta och — det säger jag själf — helt säkert i mångt och mycket bristfälliga uppsats om Stockholms författare, att bläckiga fingrar och dito manschetter samt det långa »skaldehåret» numera höra till det förflutna.
SLj,
"fix
Källa: Project Runeberg ·