Om dödsstraffet

58 Lagkomitéens åsigt om dödsstraff.

de uti Lagkomitéens och Lag-Beredningens förslag till ny strafflag direkt eller indirekt angifna åsigter om detta straff'. Lag-Komitéen hade redan tidigt uttalat sina tvifvelsmål om nödvändigheten af dödsstraffets bibehållande, dervid anförande, såsom hufvudsakliga skäl följande:

»Komitéen anser detta straff ej kunna inför förnuftets och rättvisans Domstol försvaras, på annan grund, än att det pröfvas nödigt för och bidragande till samhälls-inrättningens bestånd och ändamål. Men denna dess nödvändighet och ändamålsenlighet äro t vi fvel underkastade».

»Betraktades dödsstraffet med hänsigt till straffens dubbla ändamål, att varna och förbättra, så måste väl medgifvas, att det senare ändamålet är alldeles åsidosatt. Äfven dess förmenta egenskap att af alla straff vara det mest afskräckande, torde ej kunna såsom ofelbar antagas. Om man lemnade brottslingen frihet till val emellan dödsstraff och fängelse för lifstid, skulle troligen mången gifva det förra företräde framför det senare»1).

»I den mån afskyn för spillandet af menniskolif med berådt mod, vid tilltagande odling ökas, blifver ock mensklighetskänslan sårad genom de i lagstiftningen kallblodigt stadgade dödsstraffens tillämpning; och om, i barbariska tider, dödsstraffet kunde allmännare användas, just derföre att afskyn för mord i allmänhet då var mindre, så har man deremot, i senare tider, ledd af den större aktningen för menniskans lif, i alla civiliserade Stater inskränkt dödstraffens användande till färre fall».

1) För att med några exempel belysa denna af Lagkomitéen framställda sats, tillåta vi oss här anföra: Pigan Catharina Löf dömd 1829 för mord å ett 8 år gammalt barn, som varit anförtrodt åt hennes vård, att halshuggas och i båle brännas, ville ej söka nåd, utan förklarade sig villig och beredd att underkasta sig det ådömda straffet. — Pigan Sara Maria Sundberg äfven dömd 1829 för mord å sitt några veckor gamla barn att mista högre hand, halshuggas och i bål brännas (14: 1. M. B.), ville ej söka annan nåd, än att snart få undergå straffet. — Eva Michaëlsdotter Flink, dömd 1830 att för mord å minderårigt barn halshuggas och i bål brännas (12: 2 M. B.), sökte hos Konungen blott den nåd, att straffet så fort möjligt skulle få gå i verkställighet. (Högsta Domstolens Præjudikat-bok 1820—31). Flera sådana exempel skulle kunna ytterligare anföras, hvilka bekräfta hvad Lagkomitéen i nämnde hänseende yttrat.