Om dödsstraffet

Ligkomitéeii om straffens ändamål.

57

strafflagen, (hvilken den 1 Januari 1882 trädde i verksamhet), bära härom ett ojäfaktigt vittnesbörd. I dem alla är uttaladt, att afs k räck ni ng ens grundsats icke ensamt kan läggas till grund for bestämmandet af straffmedlen. De fleste anse att dödsstraffet såsom ett talionsstraff endast i högst få fall bör komma till användning. Xågra utesluta det fullständigt. Deremot framhålles, att straff äfven skola lämpas så, att de påverka en sådan sinnes-förändring hos den brottslige, som leder till moralisk förbättring.

Uti det af Lag-Komitéen bos oss år 18*2 utgifna förslag till ny Kriminal-Lag, hvilket af Lag-Beredningen blifvit om-arbetadt och, under benämning förslag till straff-balk publiceradt 1844, finner man ock, att inflytandet af den moderna vetenskapen öfver allt gjort sig gällande ocb modifierat rätts-åsigterna. Uti dessa förslag framhålles nämligen, att allt straff i lag måste:

l:o) motsvara rättvisans fordringar; samt,

2:o) på samma gång det afskräcker ifr|n brott, bidraga till g er ii i ngsmannens ntßjjäiaka fürl/üUliliy ')•

Att straff äfven skulle lända till den brottsliges förbättring, var något som lagstiftaren i forna dagar allt for mycket förbisett2). Upptagandet af denna grundsats tillhör 19:de århundradets strafflagar och röjer sig fullständigt i nyssnämnde förslag till ny brottmålslag för vårt fädernesland. Det är också onekligt, att borttagandet af skärpningarna af dödsstraffet samt inskränkningarna i detta straffs användning till följd af de förut omförmälda författningarna, angående stöld och rån, förfalskning samt mord, dråp och annan misshandel, blifvit förberedda genom

1) Motiven till Lag-Komitéens förslag till allmän Kriminallag p. 8 samt Utlåtande p. 11, 12.

2) Den romerske juristen Paulus framhöll, men utan framgång, den grundsatsen: sPoena constituitur in emendationem hominum» (fr. 20. D. de poenis. 48. 19). Olaus Petki hade visserligen i de sannolikt af honom författade Domure-Beglorna (25) yrkat: att valt Straff bör vara til Förbättring, och straffet bör vara sådant, om möjligit är, at thet icke förhindrar honom, som straffat varder, til att bättra sig», men i 16:de seklet lyssnade ingen härtill. Påfven Clemens XI hade ock fattat vigten deraf att straff böra anordnas så, att de innebära möjlighet att hos fången åstadkomma en sinnesförändring, hvilken förer till moralisk förbättring, hvarföre han äfven öfver porten till korrektionsanstalten S;t. Michael i Rom år 1704 lät insätta denna vackra inskrift: »Parum est coercere im-probos, nisi probos efficias disciplina».