Om dödsstraffet

60

Tron på dödsstraffets nödvändighet.

också Guixot'), att »verlden är full af en mängd vanor utan all grund och af tro utan stöd af några skäl». Jurister äro, vi erkänna det villigt, allt för ofta benägna att följa livad inom lagskipningen gjort sig gällande, utan att alltid göra sig en klar föreställning om hvarföre. Vanans makt, — gammal sed, praxis — har i alla tider, i alla land, på dem utöfvat ett mäktigt, i många afseenden välgörande, inflytande. Men jurister komma också härigenom och genom den ständiga tillämpningen af rättssatser, som de vetat länge varit gällande, att lättare än andre anse dessa satser såsom obestridliga sanningar; de göra det i synnerhet, om de kunna åberopa någon auktoritet till stöd för ett sådant antagande och derigenom undvika den pröfning af nämnde satser, hvilken erfordrar både studier och en iukräktning på den tid, som eljest egnas åt praktiska sysselsättningar. Den auktoritet, som man nu kunnat uppkalla, är visserligen vördnadsbjudande, då den stöder sig, såsom man sagt, på häfd, lika uråldrig som våra lagar. Ej underligt derföre, att våra jurister, som från studie-åren hafva vant sig att, enligt lagen, betrakta dödsstraffet såsom utgörande yttersta spetsen af straffhotelsernas pyramid, i allmänhet icke egnat nog uppmärksamhet åt den närvarande frågan, att de ej tillräckligt undersökt, huruvida alla handlingar, hvilka lagen belagt med dödsstraff, förnuftigtvis äro af den beskaffenhet att samhället, för att skydda fredliga medborgare, fortfarande skall behöfva kallblodigt halshugga lagbrytare, alltså sjelf utgjuta blod, sjelf föregå med exemplet af ringaktning af menniskolif. Sannt och träffande har också i detta afseende Lagus yttrat i sitt förtjenstfull arbete om dödsstraffet: »Liksom de romerske juristerna i slafveriet sågo en fÖrnuftsenlig institution, emedan densamma förekom hos alla af dem kända folkslag, finna äfven vår tids rättslärde af enahanda skäl i lagens hot med dödsstraff ett argument för dess rättsliga nödvändighet, och vane vid att betrakta denna straffart såsom det öfversta trappsteget på straffskalan, utöfva dess skuggsidor å dem sällan någon inverkan»2). I dessa omständigheter — i vanans makt, i en blind tro på dödstraffets nödvändighet, i bristande undersökning af frågans rätta beskaffenhet, i förbiseende af erfaren-

1) De la peine de Mort. Paris. 1822. p. 20.

2) K. F. Laqus: Om dödsstraffet. Helsingsfors. 1859. p. 72.