Om dödsstraffet

61 Tron på dödsstraffets nödvändighet.

het ens vittnesbörd — är, enligt vår tanke, att söka det fortsatta motståndet från juristers sida emot detta straffs utplånande ur den allmänna strafflagen. Alldeles samma orsaker hade förut framkallat samma obenägenhet emot spö- och risstraffens uteslutande ur lagstiftningen och var derföre alldeles icke oväntad vid den än vigtigare frågan om upphäfvande af dödsstraffet.

Då frågan om dessa kroppsligt affliktiva straffs afskaffande behandlades vid riksdagen 1840—41 höjde sig från flere juristers sida ett allvarsamt motstånd '), under förklaring att borttagandet af samma straff skulle medföra en stark tillväxt af brottens antal och äfventyra den allmänna rättssäkerheten. Men erfarenheten sedan 1855 eller under en tidrymd af mer än 35 är har ådagalagt, att brottens antal, i forhållande till den växande folkmängden, tvärtom successivt minskats, hvadan den forespeglade faran uteblifvit. Att de nya straffmedlen hafva tillfyllest ersatt de afskaffade barbariska spö- och risstraffen, är ett obestridligt faktum, och svårligen lärer nu mera någon våga infor nationalrepresentationen föreslå att åter i den allmänna strafflagen upptaga samma kroppsligt affliktiva straffarter.

Då vi här påpekat, huru de svenska juristerna egentligen åberopat en tro på dödsstraffets nödvändighet, närd och underhållen genom vanans makt, sä böra vi äfven tillägga, att precist samma anledning till motstånd från juristernas sida har uppenbarat sig både inom och utom de lagstiftande forsamliugarne i andra länder, särdeles i England. Vi hafva redan anmärkt, huru Lord-öfverdomaren Ellenborough för 80 år sedan i Engelska Parlamentet förklarade, att alla hans kolleger voro ense i den tro, att det vore särdeles samhällsvådligt att borttaga dödsstraffet ur lagen for stöld till 5 shillings sterling värde; 1813 uttalade dåvarande Lord-Cancelleren Eldon samma mening och sin betänksamma farhåga, att ingen kunde veta hvar dessa reformer i lagen skulle stanna (»there was no knowing where this was to stop»), och i de debatter, som inom Parlamentet sedermera uppstått, hvarje gång fråga förekommit om dödstraffets

1) Se reservationer till Lag-Utskottets vid 1840—41 års riksdag utlåtande N:o 25 i fråga om upphörande af spö- och risstraff för vissa brott (Bihang till R St:rs Prot. VII), samt förhandlingarna hos Ridd. o. Adeln och hos Preste-Ståndet vid samma riksdag. Dessa straff afskaffades först genom Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855.

Olivecrona: Dödsstraffet. 6