Om dödsstraffet

J. G. Richert om Dödsstraffet.

63

skola ur lagarne utplånas. Jag bekänner att jag, ifrån den den första stund jag börjat tänka något i denna sak, aldrig kunnat förmå mig att tro på dödsstraffens nödvändighet. Jag tror på Statens pligt att hvila, ieke den försoningslära, som ropar efter lif för lif, men den, som vill ingen syndares död, utan att hvar och en omvänder sig och lefver. Jag tror på Statens pligt att verka för sin höga bestämmelse till slägtets förädling, icke med uppfostran för några fa, som gifva sig namn af bildade, och med bilor för de andra, som kallas den råa massan, utan med en lefvande, oskrymtad oeh från mannamån frigjord menniskokärlek för alla. Jag tror på en i det tysta oafbrutet framskridande seger, icke af det onda, utan af det goda, i trots af alla reaktionära krafters motstånd. Jag tror deremot icke på skriket om vådorna af den närvarande tidens så kallade filantropiska syftning, emedan jag märker i denna syftning en flägt af den anda, som arbetar på mensklighetens förlossning ur egoismens bojor; och jag tror föga på hufvud eller hjerta hos den, som kan håna eller hata detta tidens tecken, hvartill hörer, bland mänga flera mer och mer uttalade tvifvelsmål om den ofelbara förträffligheten i hvarje qvarlefva från en förgången tid, också det om dödsstraffens ovilkor-liga nödvändighet. Min innerliga öfvertygelse är, att i samma mån som Staterna, under medvetande af sitt rätta mål, fortgå på den rätta humanitetens bana, d. v. s. i samma mån som de kristnas i detta ords stora och sanna betydelse, i samma mån skola alla straff, som kräfva, icke menniskors förbättring, utan menniskors blod, blifva en styggelse äfven på jorden. Med denna öfvertygelse går jag i grafven, fullt förvissad, att dödsstraffen icke, i något samhälle med verklig kultur, skola ett halft sekel öfverlefva mig».

»Då mängden af mina landsmän, så vidt jag haft tillfälle att inhemta, anser dödsstraffen för alldeles nödvändiga i närvarande tid, har jag icke vågat på min enskilda öfvertygelse grunda ett förslag till uteslutande af dessa straff ur den nya lag, som nu är i fråga. 1 det tidehvarf, då 1734 års lag författades, lefde tvifvelsutan många, som ej trodde på trolldom; men de fogade sig efter det rådande begreppet, väl vetande, att, så länge folket bäfvade att bli förtrolladt, det hade varit lika obetänksamt som fruktlöst, att icke å den fasaväckande, så