Om dödsstraffet

64

kallade illgerningen, sätta det straff, som lugnade de förskräcktes inbillning».

»Så tänker jag nu om dödsjjfraffet. Jag anser det hvarken kunna eller böra i denna stund uteslutas ur lagen; men jag är säker att det i tillämpningen, allt efter som begreppen ljusna, skall under en kommande tid, liksom det gjort under den förflutna, mer och mer gå ur bruk, till dess det kan jemväl ur lagen alldeles försvinna. För att bereda och lätta denna öfvergång, ville jag tillstyrka att straffet tills vidare utsättes alternativt för de svåraste brotten»1).

Så tänkte och talade med siareblick på framtiden för mer än 40 år tillbaka Sveriges måhända utmärktaste jurist under detta sekel. Hvad ban då tillstyrkte, att blott stadga dödsstraffet alternativt för de gröfsta missgerningar, — hann slutligen efter 17 års förlopp och efter mycket motstånd att blifva lag. Frågan är nu denna: skall det svenska folket, sedan en ny generation under tiden uppvuxit, icke redan nu kunna anses hafva kommit till det kulturstadium, att, sedan lagstiftaren, utan ringaste äfventyr för rättssäkerheten i landet, borttagit ur lagen rådbråkning, stegel och hjul, högra handens afhuggande, bränning å bål, samt spö- och risstraffen, ban äfven kan låta den sista qvarlefvan från våldets och barbariets tider — dödsstraffet — försvinna? — Af fullaste öfvertygelse besvara vi, för vår del, jakande denna fråga och beklaga blott, att då en ny strafflag vid 1862—63 årens riksdag antogs, det gynsamma tillfället försummades, hvarigenom den vigtiga frågans slutliga lösning blifvit på obestämd tid undanskjuten.

Emedlertid har dock genom 1864 års Strafflag ett särdeles vigtigt steg till förbättring i vår kriminal-lagstiftning blifvit taget, då den grundsatsen öfverallt blifvit genomförd, hvilken redan inflöt i Kongl. Förordningen den 29Januari 1861, nämligen:

att dödsstraff, om man undantager ett enda fåll (14: 6. Str. L.) icke vidare är i lagen utsatt såsom ovilkorligt straff, utan enligt regeln allena stadgas alternativt sålunda:

nniste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid».

1) Förslag till Straßbalk. Stockholm 1844. Reservation a£ Richert s. 153—54.