Om dödsstraffet

Straffarbete för lifstid i stället för dödsstraff. 65

Denna grundsats innebär utan tvifvel den mest betydelsefulla förändring i hela vår brottsmålslagstiftning sedan 1779. Lagstiftaren har nämligen härmed angifvit, att äfven vid de allra gröfsta brott kunna mildrande omständigheter förekomma, hvilka skulle göra dödsstraffets användande till en grymhet, och att dödsstraffet icke vidare kan anses ovilkorligen erforderligt, vare sig för att vid brott af svåraste art uppfylla rättvisans kraf, eller för att betaga illasinnade menniskor lusten att syssla med brott, då ändamålet visat sig kunna ernås genom det lindrigare straffmedlet: straffarbete för lifstiden. Detta erkännande, att dödsstraffet icke vidare absolut erfordras för att afhållit från de gröfsta brott, utmärker ett medgifvande att detta straff icke längre motiveras af en fordrande nödvändighet, för så vidt rättsordningens upprätthållande kan anses bero deraf, att det i lagen angifna straff betager menniskor med tankar pä illgerningar lusten att begä sådana. Är ifrågavarande straff' åter icke längre en absolut nödvändighet för ändamålet att afhålla från brottsliga gerningar, kan således samhällsordningen värnas och vidmakthållas det förutan, synes man vara väl befogad att fråga hvad giltigt skäl förefinnes att låta detta straff qvarstå i allmänna lagen? Ty, såsom vi vidare skola utveckla, det kan ingalunda vara rätt, icke Staten värdigt att använda straffmedel, som öfverskrida nödvändighetens gräns. Det alternativa stadgandet i 1864 års strafflag: miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid, har sin stora betydelse derföre, att det, utan tvifvel, i framtiden skall blifva den, så att säga, öfvergångsbro, på hvilken lagstiftaren kan komma att frångå dödsstraffets användande, sedan erfarenheten under en längre följd af är hos oss hunnit klarligen ådagalägga, såsom den redan gjort i Rumänien, Portugal, Holland, Toskana, Finland med flera andra länder, att det lindrigare straffalternativet är för ändamålet fullt tillfyllest-görande.

Genom den nya strafflagen är ock dödsstraff helt och hållet ur lagen bortskaffadt för religions- och sedlighetsbrotten. Derigenom har lagstiftaren äfven fullständigt frångått den från Mosaiska lagstiftningen ursprungligen hemtade, genom århundradens häfd i den svenska lagen bevarade, grundsatsen att straffa dem, som sädana brott begått, till lifvet, för att dermed afvärja Guds vrede och hämnd från land och rike. Redan länge