Sida 74
5. Pröfning af grunderna för Dödsstraffets bibehållande i den svenska strafflagstiftningen
74
Theorierna om Statens straffrätt.
det folk liar hunnit, hvars rättsuppfattning skall i strafflagen erhålla sitt uttryck. Fullkomligt riktigt yttrar derföre Starke: »Jede Zeit hat ihrén besonderen Typus; das Leben des "Volkes von heut ist ein anderes als das früherer Zeiten. Auch die Gesetze, wie die Strafen mössen andere, dem Kultur-stande angepasst sein»1). Lagstiftaren måste, såsom vi nvss sade, icke uraktlata att taga de konkreta förhållandena i öfvervägande. Framfor allt måste han göra det, då det på allvar frågas: Ar dödsstraffet under närvarande förhållanden rättmätigt? Ar det ändamålsenligt eller kan det måhända ersättas af något annat straffmedel, hvilket lika säkert som man hittills föreställt sig att dödsstraffet förmått göra, kan värna Statens förnuftsgiltiga intressen?
Granskar man de sedan Beccarias tid inom Kriminalrättsvetenskapen uppställde straffrättstheorier, finner man huru filosofer och rättslärare ur de mest skiljaktiga grunder sökt, än ett forsvar for dödsstraffets rättmätighet, än tvärtom bevisen för dess förkastlighet. Anhängarne af de så kallade absoluta straffrättstheorierna,— rättvisans eller vedergällningsteorierna — hvilka uteslutande ur rättvisans idé vilja härleda rättslig giltighet for allt straff, antaga, ehuru med åberopande af ganska olika skäl, att dödsstraffet är ett rättmätigt straff for vissa brott, särdeles for mord. Enligt dessa vedergällningstheorier skall lagstiftaren söka än att, efter Guds forebild, genom strafflidandet forverkliga den i den högre verldsordningen herrskande lagen om moralisk vedergällning och derigenom återställa det rättas herravälde på jorden, än genom straffet finna medel till upphäfvandet af den genom brottet förorsakade skada, än genom att ställa straffmedlen i närmaste likhet med det genom brottet förorsakade onda åstadkomma rättvisa, än genom straffet realisera en expiation eller ett moraliskt försonande af brottet, än ställa straffet såsom en vedergällning, i förhållande till görningens värde, än genom straffet återställa den violerade lagens okränkbara helgd2), o. s. v. Enligt dessa så kallade absoluta
1) Verbreehen und Verbrecher in Preussen 1854—1878. Berlin 1884, s. 239.
2) Se härom Hepp : Uber den gegenwärtigen Stånd der Streitjrage Ober die Zulässigkeit der Todesstra/e. Tübingen. 1836. p. 29—64: Darstellung und Beurtheilung der deutschen Strafrechts-Systeme, Heidelberg. 1845. I—11
Källa: Project Runeberg ·