Om dödsstraffet

80

Boströms lärosatser om dödsstraffet. 80

märksamhet blifvit riktad på dödestraffet Han har angifvet, att straffets ändamål är, såsom orden lyda, >.att värna stats-lifvets normala fortgång från de faror, som kunna hota det från medborgarnes sinnliga, rättsvidriga vilja och farliga öfvertygelse», eller med andra ord »att utgöra ett nödvändigt skyddsmedel för statens förnuftsgiltiga intressen och rättigheter». Han har derjemte uttalat i afseende på dödsstraffet att icke blott rättigheten utan ock forpligtelsen att »straffa med döden') eller att absolut betaga brottslingen förmågan att skada inträder först när den brottsliges vilja gått ut på tillintetgörandet af statens eller den enskildes personlighet eller i allmänhet med uppsåt begått en handling, som röjer, att han alls icke bär aktning för något slag af menskliga rättigheter» s).

Emot denna från den Boströms k a filosofiens grundsatser utgående lära om dödsstraffets rättmätiga användande, hafva vi i första upplagan af detta arbete (sid. 42) anmärkt, att »följdriktigt måste densamma leda till mycken stränghet». Man kan dock tryggt tillägga, att en strafflagstiftning, byggd på en sadan uppfattning af dödsstraffet måste, om den nämligen konseqvent genomföres, förete snarare en tafla af grymhet än af rättvisa. När den Boströmska satsen bjuder, att dödsstraff skall inträda »när den brottsliges vilja gått ut på tillintetgörandet af Statens eller den enskildes personlighet», så måste deraf följa, så vida en konseqvent tillämpning eger rum att enhvar, som, i den afsigt och i de fall 8 kap. 1 § 1 och 3 mom. af 1864 ars strafflag omförmäler, »gjort uppror eller annan gerning, den der innefattar uppsåtets fullbordan eller försök dertill» (såsom orden i denna paragraf lyda) och den sålunda uppkomna faran varit betydande, skall undergå dödsstraff. Ty hvarje riksförrädare eller upprorsmakare, som

1) Boström: Helvetesläran, s. 13 not 3, förklarar, att samhället, genom verkställande af straff, »endast befordrar brottslingens sanna bästa, ja, att det till och med icke gör något annat, när det genom dödsstraffet rättvisligen skiljer honom vid lifvet, d. ä. när det blott befriar honom ifrån en sinnlighet, öfver hvilken förnuftet hos honom har visat sig sakna all makt». Jfr Skrifter af Boström Upsala 1883. II. s. 512. o. f.

2) Kursiveringen här och i det följande är gjord af oss.