Om dödsstraffet

86

Mord och dråp enligt lagspråket.

blifvit sålunda tillämpad, att straffet i vanliga fall blifvit bestämdt, ieke till straffarbete för lifstiden, utan till straffarbete på viss tid frän 10 till 6 år och lifstidsstraffarbete har ådömts endast i de svåraste fall af dråp. Ja, 186-1 års lagstiftning står så långt från den Boströmska åsigten, att om dråp egt rum af hastigt mod, utan afsigt att dräpa, tillåter lagen (14: 5 Str. L.). vid synnerligen mildrande omständigheter, att straffet kan stanna vid allenast 2 års straffarbete. Vi anteckna emedlertid med särdeles tillfredsställelse, hurusom professor Nyblæus genom ofvan anförda modifikation synes hafva frånträdt den stränghet, som han vid utgifvandet af de tvenne första upplagorna af sin framställning af de Boströmska lärosatserna om Statens straffrätt, ansåg sig böra vidhålla i fråga om dödsstraffets rättmätiga användande. Denna modifikation utvisar, att ban funnit sig föranlåten erkänna nödvändigheten af en väsentlig afvikelse från Boströms yrkande, att Statens rätt och pligt att straffa med döden eger rum — eller med andra ord att dödsstraffet är rättmätigt — vid alla tillfallen »när den brottslige sökt att tillintetgöra Statens eller den enskildes personlighet» eller »företagit en handling, som objektivt röjer, att förnuftet till den grad förlorat sin makt öfver hans sinnlighet, att denna kan förleda honom till hvilken brottslig handling som helst».

Då emedlertid ifrågavarande modifikation ställes i samband med den åtskilnad, som i lagspråket göres mellan mord och dråp, tillåta vi oss göra den erinran, att »i lagspråket» har ordet mord haft och har ännu efter olika lagar, en skiljaktig betydelse. Begreppet mord är icke efter 1864 års strafflag, hvad det varit enligt Missgerningsbalken i 1734 års lag. Det har i den förra fått en vidsträcktare omfattning än det egt i den senare. Enligt 1734 års Missgerningsbalk, och i likhet med den uppfattning, som framträder i Sveriges gamla lagar, karakteriserades mord deraf, att någon »försåtligen och i löndom» (såsom det i 12 kap. M. B. säges) — det är på ett lömskt och nedrigt sätt — afhändt en annan lifvet eller för gemingeus föröfvande valt ett tillfälle, då den anfallne icke var i stånd att försvara sig Lagstiftaren fastade härvid sin uppmärksamhet hufvudsakligen på det skändliga i brottets utförande, hvarföre också stadgades, att mördare skulle undergå ett nesligt qvali-