Sida 90
5. Pröfning af grunderna för Dödsstraffets bibehållande i den svenska strafflagstiftningen
90 Barnaraörderskor förskonade från dödsstraff.
oss bekant, någon qvinna i Sverige blifvit afrättad för barnamord. Under en tid af mer än trenne decennier hade det behagat konungen att reguliert benåda barnamörderskor intill dess dödsstraffet för barnamord genom Kongl. Förordningen den 29 Januari 1861 formligen afskaffades. Icke lärer dock någon med fog nu mera vilja påstå att Sveriges regenter genom ett sådant reguliert benådande, — ett benådande »efter system;, såsom det kallats af en framstående försvarare') af dödsstraffets lämplighet — handlat »oförnuftigt» eller att Staten härigenom äfventyrat sin egen säkerhet för det att bland hela antalet af 20—40 barnamörderskor, som årligen blifvit dömda för det de beröfvat sina nyfödda barn lifvet, icke en enda blifvit utkorad att på schavotten bevisa »nödvändigheten att befria Staten och dess oförvitliga medlemmar från faran af de begångna brottens förnyande».
I enlighet med den Boströmska uppfattningen af dödsstraffets rättmätighet och nödvändighet samt Statens pligt att absolut betaga den brottslige förmågan att vidare motverka statsändamålet», så snart gerningsmannen »med berädt mod och kall öfverläggning begått en handling, som röjer att han ieke bär aktning for något slag af menskliga rättigheter», är det klart att Portugals konung och folk år 1870, Ho/lands konung och nationalrepresentation år 1882, likasom Italiens konung och Parlament åren 1888—89 måste hafva förfarit ganska »oförnuftigt», dä dödsstraffet helt och l utplånades ur dessa länders allmänna strafflagar. Ja, desslikes måste ock, enligt samma grundåsigt, Finlands och Belgiens regenter hafva handlat, lindrigast sagdt, lättsinnigt, då någon afrättning for mord, eller försök dertill, i dessa länder ieke tillåtits gå i verkställighet, i Finland sedan 1826 och i Belgien icke sedan 1862.
Klockhoff, en annan lärjunge af Boström, har helt kategoriskt förklarat, att2) »vissa brott och vissa brottsliga viljor äro af den beskaffenhet, att döden är det enda medel, som fullt svarar emot straffets ändamål», af hvilken orsak han äfven tillagt, att »en förnuftig lagstiftare icke kan, på grund af det tillfälliga kulturstadiet for dagen totalt upphäfva döds-
1) Naumann: Sveriges Statsförfattningsrätt. Stockholm. 1880. II. s. 183—84 klandrar en sådan benådning.
2) Klockhoff p. a. st. s. 162.
Källa: Project Runeberg ·