Om dödsstraffet

Bondeståndets yttrande om dödsstraffet.

201

vittnesbörd. Då Bonde-Ståndet vid riksdagen 1862—63 afgaf sin röst, att dödsstraffet skulle ur den allmänna strafflagen försvinna, utsade Ståndet, utan tvifvel, den tanke, som länge varit gömd i den stora mängdens bröst, ehuru den måhända icke förr kommit till klarhet och derföre icke tidigare blifvit uttalad. Det hedervärda Ståndets votum var säkerligen ett uttryck af afsky för det straff, hvars exeqverande den svenska allmogen länge betraktat med fasa och såsom en omensklig handling i lagens namn. Skulle från samma håll en allvarlig framställning inom den nuvarande nationalförsamlingen förebringas, i akt och mening att ådagalägga att dödsstraffet, såsom ett barbariskt straff, oförenligt med svenska folkets nuvarande sedliga tillstånd och obehöfligt for den allmänna rättssäkerhetens upprätthållande, bör upphäfvas, antaga vi, att Riksdagen och Kongl. Maj:t, lika litet i denna fråga som angående frågan om ile (jvalificerade dödsstraffen, skola underlåta att aktgifva på den stämma, som ljuder från nationens talrikaste samhällsklasser, och det stöd tör dödsstraffet, som detta straffs försvarare velat söka i gammal häfd, skall falla.

Det har också mången gång blifvit åberopadt af dem, hvilka försvara dödsstraffet, att det faktum, att detta straff än i dag qvarstår i de allra flesta Staters lagstiftningar, utgör ett bevis på tillvaron af en allmän folk-opinion om detta straffs nödvändighet och förnuftighet1), så att det derföre icke kan eller bör afskaffas. Ett sådant bevis synes dock, vid närmare granskning, icke vara af någon vigt. För 100 år tillbaka förefunnos en mängd qvalificerade dödsstraff, spö och ris, schavottering, m. m. i de flesta lagstiftningar i Europa; men nämnde straffarter likasom ock tortyr, lifegenskap, o. s. v. hafva med ett högre sedligt tillstånd blifvit utplånade ur lagarne, icke emot folk-opinionen, utan tvärtom med den upplysta folk-opionen, som förändrats till följd af civilisationens framsteg. Likaledes åberopas, att i åtskilliga länder, der dödsstraffet afskaffats, detsamma genom opinionens makt snart måst återtagas. Detta senare innebär dock ett misstag, ty huru härmed sig rätteligen förhåller skola vi längre fram lägga i dagen. Att dödsstraffet qvarstår i de flesta strafflagar, om också detta straff under en lång följd af år icke gått i verkställighet (såsom t. ex. i Finland sedan 1826,

(1 Vkra : La pena di morte. Napoli. 1863. p. 10. o. f.