Om dödsstraffet

202 Hämndkänslan ej stöd för dödsstraffets bibehållande.

i Belgien sedan 1863 o. s. v.), beror allena deraf, att nian önskat att det stränga straffhotet skulle i lagen forefinnas, for att, såsom man föreställt sig, från brottsliga foretag fortfarande afskräcka alla dem, som rufva på grofva brott,

Xär något mord under fasansväckande omständigheter blifvit föröfvadt, är det visserligen icke ovanligt, att allmänheten under uppbrusande afskv öfver brottet, låter förnimma rop på den brottsliges död, emedan blod allena kan försona gerningen. Man har äfven i sadaua fall åberopat folkopinionen till stöd för dödsstraffets förnuftighet och rättvisa1). Dessa och dylika rop på mördarens aflifvande såsom en rättvis vedergällning äro dock att uppfatta snarare såsom uttryck af en mer eller mindre stegrad hämndkänsla, som för ögonblicket söker sin tillfredsställelse, än resultatet af någon verklig och lugn reflexion öfver dödsstraffets nödvändighet, uppfattad ur en högre sedlig eller rättslig synpunkt *). När tiden något hunnit svalka hämndkänslan, inträder vanligen en reaktion i allmänhetens tänkesätt, och när stunden för afrättningen nalkas, önskar mängden att nåd blifvit bevisad. Samma reaktion i tänkesättet återfinnes stundom äfven hos domare, sedan några decennier förflutit efter det att ett brott blifvit afdömdt, brottslingen undergått straffarbetet och i fängelset iakttagit godt uppförande. Vi känna exempel att samme domare, som dömt en brottsling för mord till dödsstraff och för honom afstyr k t sökt försköning från detta straff, sedermera, dä den lifdömde af Konungen benådats med straffarbete för lifstiden och efter mer än 20-årigt välförhållande i fängelset ånvo sökt befrielse från straffarbetet, tillstyrkt den sökta nåden i detta afseende3).

1) Jfr Bonde-Ståndets Prot. vid riksdagen 1862—63. VI: p. Ill, 113, 126; Borgare-Ståndets Prot. V: p. 137, 151, 153: Ridd. o. Ad. Prot. V: p. 377.

2) Jfr Lagus : Om dödsstraffet, p. 73.

3) Naumann: Tidskrift för lagstiftning. 1866. s. 433 har under rubrik: i>En mördare undgår (genom en rösts pluralitet) dödsstraffet, ehuru visserligen inga mildrande omständigheter, men väl motsatsen förekommit", refererat hemstälda målet angående drängen Anders Trullson, hvilken år 1865 af Häradsrätt och Göta Hofrätt blifvit för mord och rån dömd att mista lifvet Ännu 1880 afstyrktes Anders Trullsons ansökning om befrielse från vidare straffarbete; men den 8 Mars 1886, vid förnyad sådan ansökning, tillstyrktes af samma domare, som förut ansett att Trullson