Om dödsstraffet

224

Juridiska misstag och oskyldigt dömde.

I Irland liar man anmärkt flere justits-mord, äfven ett år 1857. I Italien har det under närvarande århundrade flere gånger inträffat att personer blifvit straffdömda, hvilkas oskuld sedermera blifvit uppdagad1). I Hanover blefvo 1854 2 personer dömde till döden, hvilkas fullkomliga oskuld sedermera uppdagades; men den ene af de olycklige hade kort förut, drifven af sorg och förtviflan, begått sjelfmord för att sålunda undgå den offentliga afrättningen*).

Ett af de mest slående bevis på den menskliga rättvisans ofullkomlighet och vådan af att använda dödsstraff lemnar följande år 1865 i London forekomne händelse. En italienare, vid namn I\ lixxioni anklagades att den 26 December 1864 hafva på en krog mördat en man, kallad Michael Ilarrington. Efter noggrann undersökning och afhörande af en mängd vittnen förklarades 1'eliexioni skyldig till gerningen och dömdes att hängas. Fyra dagar fore den utsatta exekutionsdagen fick den rätte banemannen — en annan italienare, Mogni Gregorio, hvilken hållit sig undan i Birmingham, — höra omtalas detta, hvarpå han genast angaf sig sjelf, sägande: »min kusin skall ej hängas för min skull. .Jag är den, som slagit ihjäl Harrington». Efter ny undersökning infor en annan jury befanns Mogni Gregorio vara den sannskyldige och han dömdes nu i sin ordning till döden, hvarigenom den oskyldige Pelixxioni, åt hvilken, på italienske ministerns framställning, 3 veckors anstånd med afrättningen förut blifvit beviljadt, räddades och undgick att oförtjent mista lifvet8)

Det nu anförda torde vara tillräckligt för att visa att justits-mord ingalunda äro så sällsynta som man vanligen antager. Om sädana gräsligheter i samhälls-rättvisans namn förekommit och förekomma i länder, hvilka, med afseende pä domstolsförfatt-ning och rättegångsordning, visserligen icke vilja anses sämre

1) Rebaudi: La Pena di Morte e