Sida xxix
Inledning
Inledning.
VII
som Cicero och Seneca, uppfattades straffet äfvenledes så, att det borde stå i ett jemnt förhållande till den brottsliga handlingen, men grundtanken i deras rättsåskådning var dock alltjemnt den, att straffet skulle tjena att afskräcka från brott, och från denna synpunkt var derföre i deras ögon äfven dödsstraffet ett lämpligt straffmedel.
I Rom kände < »ch använde man en stor mängd olika oeli ganska grymma sätt för dödsstraffets verkställande, såsom in ware pr oj id, e saxo Tarpejo prcecipitari, arbore infelici reste su-spcndi, igne necari, corpus vin/is ad necem cætli, cruci affigi, in campo scelerato vira-m defodi o. s. v. Men, märkvärdigt nog, ansåg de Tolf Taflornas lag dödsstraff' vara af den utomordentliga vigt, att en dödsdom icke utan ett af hela folket i hvarje särskildt fall fattadt beslut skulle kunna verkställas. De brott, för hvilka summum supplidum, enligt Roms lagar kunde ådömas, voro crimen majestatis, mord, förgiftning, trolldom, smädediktande, stöld på åker nattetid, stöld, då tjuf satt sig till motvärn, mordbrand, falskt vittne1) m. m. Under den Romerska Republikens tid utfärdades sedermera, såsom bekant är, den så kallade lex Porcia, enligt hvilken en romersk medborgare (civis romanus) icke skulle kunna straffas till döden, utom i den händelse att han, sedan lian gått i landsflykt, återvände såsom fiende (hostis) emot sitt eget fädernesland. Det förtjenar att ihogkommas, att det synes hafva varit under den tid af 250 år, då denna lag var gällande — under Republikens mäktigaste dagar — som de grofva brotten voro jemnförelsevis ringa och den enskilda rättssäkerheten mest betryggad. Det var först senare, under Roms förnedringstid, då de Romerske Kejsarne utöfvade den grymmaste despotism öfver massorna, som dödsstraffen åter kommo till användning i en förut oerhörd skala och äfven för de obetydligaste förseelser. Tyranniet, hvars maxim var: »quod principi placuit legis habet vigorem», uppfann också en mångfald af grymnia dödssätt, afsedda att öka plågorna hos de olyckliga offren. Bödelshandtverket inlärdes såsom en särskild konst och skarprättareembetet, ursprungligen måhända lånadt från Egyptierna, Babylonierna eller från
l) Rudorff: Römische Rechtsgeschichte. Leipzig. 1857. p. 73—74. — Loiseleur: 1. o. p. 67—75.
Källa: Project Runeberg ·