Sida xxx
Inledning
vnr
Judarne1), 1 »lef ett aktadt embete för de sa kallade spmilatorrs, som skulle på en gång såsom en lif vakt skydda Kejsarens person oeh verkställa herrskarens nyckfulla dödsdomar.
Med kristendomen blefvo begreppen personlighet och menniskovärde först klara för reflexionen; genom kristendomen lades allra först en sedlig grund för straffrätten. De kristne, under de första 5 århundradena, ogillade dödsstraff och ville derföre aldrig vara närvarande vid dessa straffs verkställande, ja, flere af Kyrkofadren såsom TcrtuUiarms († 220), Lar-tantius († 330), uttalade sitt bestämda klander af detta straff, såsom icke förenligt med kristendomens läror2). Kyrkan sökte tvärtom göra gällande den grundsatsen, att den brottsliges förbättring icke tinge vid straffet åsidosättas och kyrklig penitens sattes derföre i stället för många af de verldsliga straffen, äfven der lifvets förlust eljest var stadgad i de verldsliga lagarna. Men på samma gång Kyrkan sjelf i sin lagstiftning afhöll sig ifrån dödsstraffen — »Ecelesia abhorret a sangvine», hette det, — och förbjöd sina tjenare att verkställa dylika straff, nekade hon dock icke den verldsliga makten att deraf betjena sig3).
En åt individen i vissa fall medgifven eller åt ätten tillerkänd, af seden begränsad, rätt att hämnas vissa brott, har utgjort en af de väsentligaste grundsatserna i den äldsta germaniska straffrätten4). Likväl voro dödsstraff, hvarmed rätts-
1) Michaelis: Mosaisches liecht V. § 232.
2) Se härom i Mittermaiers berömda arbete: Die Todesstrafe Heidelberg. 1862 p. 6 — 7. samt Recueil de 1'Académie de Ugislation de Toulouse. X: p. 495—98. — Hetzel: p. a. st. s. 71.
3) Loiseleur: 1. c. p. 141. »Le mécréant, le sorcier convaineii en cour de chrétienté était livré au bras séculier, qui le faisait brfiler. I.a sentence ecclésiastique avait bien pour effet d'entrainer celle du juge laVque, mais cette dernière condamnation 1'Ëglise ne la prononijait pas, encore moins se chargeait elle de rexécuter».
4) Jfr Nohdström: Svenska Samhällsförfattningens Historia. Helsingfors. 1840. II. p. 229 o. f. 389—90. — Wilda: Bas Strafrecht der Germanen. Halle 1842. p. 169. o. f. — Schmid: Die Gesetze der Angelsaeh-sen. Leipzig. 1858. s. 571—73. — Wächter-, Bciträge zur dcutsclien Ge-schichte, insbesondere zur GescJuchte des deutschen Slrafrechts. Tübingen. 1845. s. 42 o. f. — v. Amira: Das altnorivegische Vollstrechungisverfåhrén. München. 1874 s. 10. o. f. — Konrad Maurer: Island von seiner erxten EntdeeJcung his zum Untergange des Freistaats. München. 1874. s. 36». Thonisbkn; L'organisation judiciaire, le droit pénal et la procedure pénale
Källa: Project Runeberg ·