Om dödsstraffet

Inledning. IX

samfundet, såsom sådant, sjelf vedergällde de svåraste förhry-telser, ingalunda hos de germaniska folken okända. Till en början synes den brottslige, som föröfvat någon såsom skändlig ansedd gerning, hafva på allmänt ting blifvit förklarad fredlös (vargns sit'), faidosus2), fri|ilös3), feghher (feigr)4), utlæghær3), hvarigenom han utstöttes från samhället och ställdes utom dess skydd. Han kunde då saklöst dräpas af hvilken som helst6), som anträffade honom och straffet var i thy fall blott utöfningen af samhällets straffrätt genom individen. Sedan samhällsbandcn, under tidernas längd, vunnit den stadga att dödsstraff omedelbart kunde bringas till verkställighet, måste ock fredlösheten försvinna ur lagarne. Men greps den brottslige på bar gerning, medgåfvo dock sederna ganska länge åt målseganden att, under vissa omständigheter, gå domen i förväg i det att han sjelf på stället dödade gerningsmannen och sedermera på tinget styrkte sin rätt dertill. Öfriga brott deremot tilläto sederna att i allmänhet försonas med böter i penningar. Erbjudandet af försoningsböter (compositio) utmärkte härvid ett erkännande, å den brottsliges sida, af sin skuld; böternas emottagande åter, att målseganden sjelf och den ätt, som lian tillhörde, kände sig försonade och afstodo ifrån sjelfhänind. Men allt efter som bötesbeloppen höjdes, blef det äfven för mängden af delinqven-ter omöjligt att utgöra dem, och detta gaf anledning att i stället mera använda kroppsligt affliktiva, stympningsstraff och slutligen äfven dödsstraff. De så kallade let/es harbarorum hos de syd-germaniska stammarna visa en straffrätt, der penningeböter äro

de la Loi Salique. Bruxelles. 1882. p. 153. o. f. — Brandt: Forelæsninger over den norske Betsliistorie. Kristiania. 188.3. ii. s l—23. — Brunnf.r: Deiitsche Reehtsgesehichte. Leipzig. 1889. I. s 15fi. o. f.

1) Lcx Salica LV (68) Jfr Tiionisbkn: Loi Salique p. 182.

2) Lex Frisionum. Adel. 1.

8) V G L: I. M. 1: 3 »döma frirtlösæn han firi arva ok æptimse-lændæ».

4) Valdemars Sj. Lov. III: 13 ulatæ theræ dømæ hans frith oc væræ sithen fegh oc frithlos. U L: M. 13: 2. »wæri ba|ii feghi>.

5) V G L: IV: 19. 1.

6) Jfr von Amira : Bas altnorwegische Vollstreeknngsverfahren. s. 40; Kordgermanisehes Obligationenrechi. Leipzig. 1882. I. s. 141—42. — Brandt: Forelæsningei\ II. s. 8—17.