Sida xxxii
Inledning
X Inledniner.
(let hufvudsakligaste försoningsmedlet1). De skandinaviska, äldre lagarna åter framställa en straffrätt, der fredlöshet qvarstår såsom straff för de gröfsta brotten, men der, bredvid detta straff, äfven peuuingeböter, likasom kroppstraff och dödsstraff erkännas såsom försonings- eller straffmedel.
Under Carl den Stores och hans närmaste efterföljares regering synas hos de folk, som lydde under det frankiska kejsarrikets spira, nya åsigter rörande straffrätten småningom hafva gjort sig gällande. Från den yngre Romerska Katten hemtades nämligen principen om herrskarens makt att sjelf stifta lag och att bestämma straffet, från den Mosaiska Rätten åter föreställningen om Regentens pligt att, genom brottslingens bestraffande, likasom rensa bort det onda från landet7). Hos regenterna och deras underordnade vasaller under ett utbildadt feodalvälde, blef det sedermera under medeltiden en fast tro på nödvändigheten att genom de mest grymma straff, särdeles dödsstraff, afskräcka från brott, på samma gång de i dessa straff funno beqväma medel att använda för befästandet af egen makt. På detta sätt blef af-skräckni 11 geus princip under medeltiden så småningom hyllad, genom seden snart rotfastad i det allmänna föreställningssättet 0111 straffens hufvudsakliga ändamål, och genom de fasansfullaste dödssätt äfven realiserad.
1 Frankrike finner man sålunda denna afskräckniiigs-princip utgöra sjelfva grundvalen för den i tes con ta mes utpräglade straffrätten. Coutume de Bretagne, reviderad 1580, innehåller exempelvis (art. 634) att falska myntare skulle först kokas, sedan hängas (les faux-monnoyeurs seront bouillis, pilis
t) Jfr Brujjner; s. HG. Schröder: 9. 73. Günther: 9 168. Kyrkans välgörande inflytande på lagstiftningen under denna tid framträder på många ställen t. ex. i Lex Bajuvariorum I: 7 § 3. dNuUü nit culpa tam gravis ut, vita non concedatur propter timorem Dei et reverentiam Sanctortim.»
2) Caroli Magni Oapitul. Aquiggraniæ. a. 802. c. 25. . . . fures, la-
trone9 et homicidos, maleficos adque incantatores vel aiiguriatriceä, om-
nesque 9acrileg09 nullaque adulatione vel præmium, nulloque sub tegmine
celare audeat, 9ed magis prodere, ut emendentur et castigentur secundum
legem ut Deo largicnte omnia luec mala a cliristiano populo auferantur.
Illudovici II. capit. a. 850. c. 2. »poenas in legibu9 pogitas erga e09 abs-que ulla negligentia ex9equentur, ut ab flis malefactorihus regnum nostrum purgeturv. Jfr Wåchter: Beiträge zur deutschen Geschichte. s. 46.
Källa: Project Runeberg ·