Om dödsstraffet

Arter af Lifsstraff.

5

mannum sag|ie» etc., dels i Alsnö stadgan 1285, der Konungen förkunnar sina befallningar »alf |>æt wald gud hawir hos i skip-pæt», dels då Magnus Eriksson i Skenninge stadga 1335 bjuder »æptir thy sunt Gudh gawe oss ok warum Radgiwni macht til rædhændes». Med denna föreställning om Öfverhetens pligt att de »spaka» till frid och trygghet föra svärdet eller utöfva straffmakten, såsom en från Gud gifven rätt, förknippades, efter hvad det vill synas, idéen om den Mosaiska lagstiftningens förbindande kraft och deri uttalade talions-princip, och häraf torde kunna förklaras den ytterliga stränghet, som just karakteriserar lagarna från slutet af 13:de seklet samt dem, hvilka utgått under 14:tle, 15:de och 16:de århundradena. Uti Konungens erkända benådningsrätt såg man likväl korrektivet emot orättvisa, ehuru denna benådning ofta synes hafva berott derpå, huruvida målsegaren yrkade pa straffets verkställighet eller icke'). Stundom utöfvades dock benädningsrätten äfven af annan myndighet2), inen om alltid till rättvisans fromma, torde vara osäkert.

De arter af lifsstraff, som våra gamla lagar omtala äro:

1. halshuggning med svärd.

Detta ansågs vara ett icke vanhederligt dödssätt. Rau, då gerningsmaunen öppet, med eller utan våld, tog en annans egendom, kunde ursprungligen med böter försonas; men da detta brott slutligen belades med dödsstraff, hette det dock) att »rånaren gauge under svärdet» (ransma|>r gangi uudi s\vær|>»s).

1 Af Handlingar rörande Skand. Historia XXIX: p 87, 91 k«n inhemtas, huru Regementsrådet i Vestergötland, under Gustaf I:s tid, an9åg sig böra hänskjuta halssaker till konungens afgörande, så snart målsegaren ieke stod efter den brottsliges lif, och huru mellan Konungen och den lifdömde uppstod en formlig underhandling, hvilken bemedlades af Regementsrådet, angående den summa penningar, hvarmed deliuqventen skulle få lösa sig fri från dödsstraffet. — Understundom inträffade, att Konungen sjelf gick i förbön för dråparen bos den dräptes målsmän (Reuter-dahl: Svenska kyrkans historia Lund. 1866 IV. s 457).

2) Rådstufvurätten i Calmar utöfvade ännu i Gustaf I:a tid en sådan benådningsrätt; se Sylvander: Kalmar Stads Historia Kalmar. 1865. II. p. 157—58.

3) UL: M. 31 pr. Jfr Kk: 13: 2. »kunungær a iwir fiem mæj> swær|» rættæ».; Kg. 6 pr. »|ia a han undir swær|) dömæs». — Sd. L: M 36 pr. »gange |ia ior[) oc goz hans undi cronona. oc siælwer han undi swær[)». — MELL: E[). 45 - ChrLL: Ed. 40. 42.