Om dödsstraffet

Dödsstraff för förband med Satan. 15

efter dee inbilla sig mycket som intet är reelt och den skarpa cxecutionen lär öka trolldomen, som i K. Johans tijd skedde»'), til lade lian, men det oaktadt var pluraliteten af den Kongl. Riegeringen af den tanke att strängt straff var af nöden. Ja, domstolarne försmådde ej att ådöma en moralisk tortyr för att tvinga dem, hvilka enständigt nekade, till bekännelse om umgänge nved onda väsenden '-)

Kongl. Br. d. 17 Nov. 16863), angående qvinfolks an-väindande vid vallgång i stället för pojkar, för att derigenom foirebygga tidelag, åberopar oek såsom skäl »på thet sådant i tid må kunna förhindras och utrotas, och Guds rättvisa wrede, som ther af uppväckes til hämnd i tid afböjas och blidkas»; och Kongl. Stadgan om eeder och sabbatsbrott d. 17 Oct. 16874) upprepar hvad Here gånger förut var faststäldt, eller att om någon ingick »förbindelse med satan, skrift- eller muntligen» skulle han straffas likasom för trolldom till lifvet, af enahanda grund eller för att försona Guds vnede4). Ja, denna grund anfördes icke blott vid lagstiftningen for religions- och sedlighetsbrotten, utan ock vid flera audra tilllfallen, såsom kan ses af ingressen till Duells-Placatet af den 22 Aug. 1682H).

I Svea Hof-Rätts Archiv förvaras en så kallad Index verum criminalium, först uppgjord kort efter Hof-Rätteus stiftande 1614 af Anders Bergius och sedermera länge fortsatt, såsom det

1) Råds-Prot. d. 3 Aug. 1669. (Riks-Archivet).

2) Kongl. Commissorial-Rättens Resolution d. 4 Febr. 1671. (Handlingar III., p. 7—8 ) att N. N. m. fl. »utföres (nämligen till afrättsplatsen) icke anmat veetandes än att dhe döö skole och af Prästerne med flijt tillbålles att bekenne Sanningen, om och icke dhe hafva fördt barnen Satan till-hamda, och ther the icke villia sådant tillstå och bekenna, föres dhe tillbaka och stelles under Guds domb. Men om de missgerningen oppå sig taga, skola dhe iempte dhe andre aflijfvas».

3) Schmedeman: s. 1074.

4) Schmedeman: s. 1138

5) Konung Gostaf iii var upplyst och högsinnad nog att i Bref till samtlige Hof-Rätterna den 2 September 1779 förklara att dylika förbin delser endast vore »öfverlefvor af forntidens mörker och vantro, som ej lkunna eller böra komma under annat namn än vidskepelse, hvarom 2 kap. 2 § Missgerningsbalken förmäler», och skulle förty hvad 1687 års Stadga innehölle om dödsstraff i nämnde afseende hafva till all verkan förfallit.

6) Schmedeman: s. 764.