Sida 114
En dag vid Eclisfontaine
fordonskolonner. Etapplinjen fungerade även under natten. Hur underbart, tar detta eviga tåg då aldrig slut! Skall detta oupphörliga skrammel och detta ständiga tramp aldrig tystna! I sanning tyckes Tyskland vara outtömligt på levande kraft och materiel.
Ur dimman framskymta träden som spöklika figurer uppställda på vakt. Underligare ändå te sig trängkolonnerna i denna ovanliga och pittoreska belysning. De grådaskiga ryttarna, med sina slängkappor kastade över axlarna, sitta och drömma på, tåliga, fnysande hästar och dyka fram ur töcknet i tur och ordning allt eftersom skenet från strålkastarna faller på dem. En häst skyggar för ljuset och surret, hans ryttare rycker till och vaknar ur sina drömmar; han ruskar på sig och sätter sig åter till rätta i sadeln. Och tåget går vidare, men nya ryttare på spannens vänsterhästar dyka fram efter varandra. Det stampar av otaliga hästhovar mot vägen och det kippar och smackar efter de tunga trängvagnarnas hjul i gyttjan, som suger sig fast vid dem och åter faller ned i oformliga flak.
Se där vid sidan av vägen ett gulrött sken, vi komma närmare, det vinner i styrka och färg, det är en lägereld vid en bivack, där soldaternas morgondåsiga gestalter avteckna sig som skarpa silhuetter mot skenet. De koka något över elden, kanske kaffe eller te. En eller annan av karlarna har redan tänt sin första pipa för dagen. Lika mörk och töckenhöljd som den natt, vilken ännu utbreder sig omkring dem, är det öde som väntar dem i dag. Det ligger i luften att något förestår. En ny strid. Men för soldaterna är detta intet märkvärdigt, intet ovanligt
Källa: Project Runeberg ·