Sida 115
En dag vid Eclisfontaine
eller spännande. För dem är det dagligt bröd, ty vid fronten kämpas det jämt och deras öde kallar dem ut under den franska elden. Deras öde är kanske att just i dag stupa och öka gravarnas och träkorsens antal vid dikeskanterna. Kanske denna dunkla natt varit den sista i deras liv. Men då ha de sovit gott för sista gången och bivackeldens lågor sprider en vänlig och behaglig värme.
Nya eldar skymta fram, än klara på nära håll, än matta och bleka på något avstånd från vägen. Men kring alla röra sig grupper av soldater, soldater, soldater. Vid en punkt, där vi råkat i närmare beröring med en ryttares bångstyriga gångare, stanna vi ett tag. Då höras nattens krigiska röster på alla håll, knarret av vagnarna, skramlet av vapnen, trampet av hästarna samt karlarnas samtal eller förarnas sträva befallande kommandorop. Det är trupper på väg till fronten. Vi befinna oss på en av den stridande arméns »livsvägar».
Åter fara vi genom Dun, vars nakna husmurar och grushögar erbjuda en anblick än mera ödslig, då de belysas av bilens lampor. Vi åka genom Romagne, som ligger inhöljt i dimma. Bortom dess utkanter fyller en väldig ryttarskara vägen; — det är vad vi i Sverige kalla fördelningskavalleri, i motsats till det självständigt uppträdande kavalleriet. Standaret är hoprullat. Sablarna skramla mot stigbyglar och remtyg. En av nummerhästarna, lika nervös och tanklös som många av sina anförvanter inom släktet Equus caballus, skrämdes av bilskenet och började en halsbrytande dans framför vårt åkdon. I stället för att lämna vägen fri gick djuret på hasorna mot
Källa: Project Runeberg ·