Sida 116
En dag vid Eclisfontaine
bilen, som icke kunde tvärstanna. Det blev en rätt ordentlig törn som kostade ryttaren en kullerbytta. Först då gick sanningen av ordstävet: bättre fly än illa fäkta upp för hästen, som tog ett skutt över diket och satte av i sken utåt åkrar och fält. Förargad över sitt äventyr började karlen förföljandet och försvann snart i dimman.
Det kan icke köras fort. Vi trassla oss emellertid framåt kilometer efter kilometer och ständigt dyka nya soldathopar fram ur töcknet. Det är tydligen en arméreserv, som är under förflyttning. Nu börjar det dagas svagt och soldatkapporna antaga en underlig, askgrå, färglös ton. Här är åter en ammunitionskolonn och här rulla också motorvagnar tillhörande någon sjukvårdsformation. De se ut som väldiga lådor och på sidan lyser det röda korset i vitt fält. Här står ett infanteriregemente, som bivackerat över natten, men nu är färdigt till uppbrott, och som skall intaga sin bestämda plats i marschkolonnen. Ett stycke längre fram stoppas vi av ett artilleriregemente åtföljt av sin stridsträng. Om vägen på något enda hundratal meter är fri, så fara vi ändå även där förbi enstaka soldatgrupper till fots, velocipedordonnanser, rapportryttare och fältgendarmer.
Det ljusnar och dimman lättar något. Men kolonnerna tätna åter. En ammunitionskolonn har stannat på grund av någon stockning längre fram. Ryttarna ha suttit av och manskapet på fordonen likaledes. Karlarna stå i grupper, pratande och rökande och med de frusna händerna i byxfickorna. För övrigt är hela landsvägen full av soldater, och vi kunna icke köra fortare än de marschera.
Källa: Project Runeberg ·